Ensam och ledsen

Hej Bup jag är en väldigt ensam tjej på 14 år som hatar sitt liv.

Både min pappa och mamma har deprision och min pappa får ångest och behöver åka till sjukhuset ibland. Han bor två timmar bort en oss och det är jobbigt att jag inte kan vara där för honom. 

Jag har nu själv fåt diagnosen deprision och hasimotos sjukdom. Det är jobbigt när jag får panick attacker för minna föräldrar vet inte vad dom ska göra. Min pappa förstår lite men har svårt att hantera det (vilket jag inte dömer honom för) medans min mamma skriker åt mig att jag skrämmer alla, att jag inte bryr mig om någon annan en mig själv och sen går hon till ett annat rum. Det är jobbigt att jag inte kan bo hos min pappa för han förstår, men jag kan inte bo hos honom för att det är folk i den omgivningen där han bor som gör så att jag mår dåligt. Dessutom så behöver jag börja på n ny skola och allt så det skulle nog bli jobbigt. Dessutom har han en ny flickvän som jag inte orkar träffa.

Minna enda ovänner stänger mig oftast ute ( vi är tre så jag blir liksom tredje hjulet) jag har försökt att säga till dom att jag oftast känner mig utanför. Men dom säger att jag överdriver, att om det var så så skulle dom ändå inte kunna göra något åt det.

När jag kommer hem så låser jag in mig på mitt rum och kollar på serier för att undvika värkligheten. Men min mamma tog min dator nu för att hon tycker att jag inte borde sitta och kolla på datorn hella dagarna så nu har jag bara min mobil. 

Jag  gick föresten till er och fick disgnosen deperition men hon hjälpte mig inte så jag slutade. Hon frågade inte varför även fast hon visste att jag har försökt att ta livet av mig. 

Det är så jobbigt att bara ha sig själv att prata med jag försöker intala mig själv att framtiden är ljus, men jag orkar snart inte mer, SNÄLLA HJÄLP!!

ensam och rädd

BUP svarar:

Hej! 

Du skriver väldigt fint och tydligt om din svåra livssituation. Du har helt rätt, det är jobbigt att känna sig ensam och inte ha någon att prata med när man vill. Läs mer om detta i en lilla artikel jag bifogar här just på detta tema. Istället för att upprepa det som står där vill jag komma närmare till de konkreta frågor du tar upp i ditt mejl.

Dina föräldrar är skilda och din pappa som du känner förstår dig ganska bra bor längre bort och det är inte möjligt att flytta till honom. Du skriver mycket realistiskt att det skulle medföra flera komplikationer. Men du, han finns för dig! Det fysiska avståndet är försvårande men jag tror det betyder ändå mycket att du hittar förståelse hos honom. Det är en viss trygghet för dig.

Men du upplever säkert att din pappas förståelse för dig inte väger upp mammas sätt att förhålla sig till dig. Konflikter mellan barn och föräldrar är ju inte ovanliga men jag förstår att det är mycket tungt för dig att mamma beskyller dig för egoism när du har det svårt. Mamma har, som du skriver, sina egna svårigheter och det bidrar antagligen till att hennes tålamod inte räcker till. Men ni skulle ändå behöva hjälp tillsammans hur ni skulle kunna hantera era konflikter. Till exempel hitta alternativ till dator och inte bara ta den ifrån dig. Men innan jag fortsätter på det här spåret vill jag komma till ett annat.

Du har panikattacker och en depressionsdiagnos. Om det på något sätt hänger ihop med dina kroppsliga sjukdom eller inte borde man diskutera på BUP där du har tidigare gått. Egentligen oavsett denna fråga är det synd att din kontakt på BUP avbröts. Jag tänker i första hand på att man på BUP ska arbeta båda med dina panikattacker och nedstämdhet men också - och det är lika viktigt - att hjälpa mamma och dig med era konflikter. Har mamma varit med på något sätt när du gick på BUP? Har du berättat där vilka konflikter ni har? Har ni haft familjesamtal om detta?

Mitt förslag är att ni återupptar kontakten med BUP. Dels är det så att man kan be om en annan behandlare om man inte kände sig förstådd av den första. En behandlingsrelation är en känslig sak och det händer att det inte stämmer med en viss behandlare men det fungerar bra med en annan. Det är helt naturligt för oss som jobbar på BUP, det uppfattas inte som kritik. Sedan är det också så att vissa behandlingar kräver en längre tid. Huvudsaken är att behandlaren får veta hela bilden av problemen och konflikterna.

Det står klart att din djupa känsla av ensamhet måste på något brytas. Du har ett fint sätt att upprätthålla hoppet, att tro på din framtid. Det är imponerande, det visar din inre styrka. Ett alternativ till att  få stöd är ungdomsmottagningen där man har mycket erfarenhet av liknande problem som du har. Du kan också chatta med någon på tjejzonen.se. Bara att kunna dela med dig av dina tunga känslor kan samtidigt ge dig en påfyllning av energi och hopp att orka vidare till den framtid du kämpar för.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta