Alla sviker mig

Hej! När jag var 12 ( är 14 nu) så bestämde sig mina föräldrar att de skulle skilja sig. Efter att jag fick reda på det så gick det utför. Jag försökte ta mitt liv flera gånger och jag skadade mig ganska mycket. Jag grät mig till sömns varje natt, jag grät så fort jag var ensam. Mina "vänner" brydde sig först. Men när dom fick reda på hur jag egentligen mådde så slutade dom att bry sig. De åkte ut på utflykter tillsammans. Utan mig. De pratade skit om mig bakom min rygg. De skapade rykten. Falska rykten om mig. Jag berättade inte för någon hur jag mådde. Mina föräldrar visste inte hur jag mådde och att jag hade skadat mig. De negativa tankarna stärktes när mina "vänner" kallade mig för päron och sa att jag var tjock. Jag tog till mig allt. Jag kollade på min kropp i spegeln och det enda jag såg var en tjock, ful, värdelös tjej. Jag började att gå ner i vikt. Men jag tyckte att det tog för lång tid. Jag tränade minst fyra timmar varje dag och jag åt knappt. Till slut så la min kropp av. Jag sov i tre dygn. Efter det så orkade jag inte göra något. Mina föräldrar insisterade på att jag skulle prata med skolkuratorn. Jag gick dit och pratade. Men jag kände att jag inte kunde prata om allt så jag sa bara en liten del. Men jag tyckte att det inte hjälpte så jag slutade. Efter att jag hade slutat så gick det uppåt. Jag mådde bättre och skadade mig mindre. Alla negativa tankar försvann. 

Sen hände något och jag mådde skit igen. Mina "vänner" började kalla mig för hora och slampa. Jag hade inte ens kysst en kille. 

Hela mitt liv har jag blivit utnyttjad. Jag har alltid haft svårt att säga nej och jag är lätt att övertala. Jag har aldrig haft riktiga vänner. Jag har aldrig haft någon som jag kan prata med om vad som helst. Jag skulle så gärna vilja ha en riktig vän. En som verkligen bryr sig om hur jag mår och försöker hjälpa mig.

Nu mår jag skit. Jag har inte skrattat på över ett år. Jag ler inte längre. Jag sitter inne på mitt rum hela dagarna. Jag pratar knappt med min familj. Jag skär mig mycket och jag vill bara försvinna hela tiden. Jag hatar mig själv. Allt jag gör blir bara fel och alla sviker mig. Jag har glömt hur det känns att må bra. Jag vill kunna må bättre, kunna le och skratta igen. Men jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Vad kan jag göra utan att mina föräldrar får veta? Hur kan jag få bort de negativa tankar som ständigt är i mitt huvud? 

Tacksam för svar!

Ms

BUP svarar:

Hej!

Vad bra att du skriver till oss för du har det verkligen jobbigt och jag tänker att du verkligen skulle behöva någon att prata med! Någon som kan lyssna och hjälpa dig att få andra tankar som inte bara är negativa.

Jag anar att du känner en rädsla för det speciellt eftersom du har dålig erfarenhet av samtal. Nu fungerade inte den kontakten, vilket inte är detsamma som att det inte kan fungera i en annan kontakt. 

Nu vet jag inte varför du inte vill att dina föräldrar ska veta om om du har en samtalskontakt. Är du rädd för att de ska blanda sig i för mycket så att du tappar kontrollen över vad som händer? På BUP är det fullt möjligt att ha egna samtal men eftersom du är 14 år så vill man att dina föräldrar ska finnas med på något vis.
Skälet till det är att de också kan behöva hjälp med hur de ska hjälpa dig på bästa sätt. Det är svårt för föräldrar att veta vad som är bra att göra och det kan också vara svårt att tala om det själv. Det kan man behöva hjälp med från någon utomstående. 

Jag skulle önska att det var möjligt för dig med en BUP-kontakt, men jag förstår om du tycker att det är för svårt just nu. Ett alternativ till kontakt är tjejzonen Det är en ideell organisation som arbetar med att stötta tjejer via nätet. De har en chatt som man kan kontakta, man kan också få en speciell "chattsyster" eller en "storasyster" som man träffar. Gå in och kika på deras hemsida. Jag tror att det kan vara en bra början för dig.

Var rädd om dig.