Har mina tankar gått för långt?

hej!

jag vet inte hur/var jag ska börja berätta för det är så mycket frågor och funderingar, men jag kan försöka göra det kort. 

Men frågan är: mår jag bara dåligt eller om jag är deprimerad?

Jag könner mig vilse Och iakttagen. Jag själv vet inte varför jag mår dåligt, eller under de tre åren har det hänt mycket men under de sex månader har jag mått så dåligt så att jag inte ens orkar göra något längre. Nyss åkte jag till Liseberg för första gången. Och allting var meningslöst, det var inte kul, det känns desamma med alla grejerna jag gillade att göra har blivit så meningslöst tom att kolla på film är så meningslöst. Jag kan knappast kolla i 10 min. Jag könner ingen glädje i mig längre. Allt jsg vill göra är att sova för att ha lite utrymma och slippa all smärta/gråt. Ibland kan jag ligga i sängen upp till 2 timmar och bara funderar varför jag finns ens?

Jag tycker också att allting är mitt fel och om jsg inte fanns så skulle allting ha blivit så mycket lättare för både familjen och kompisar. Vilket betyder att kag tänker på döden väldigt mycket. Jag vet inte om mina tankar har gått för långt men jag har strypt mig, skadad mig (skärt mig) för att jag orkar inte med livet längre egentligen. Har mina tankar gått för långt?

jag sjölv har noll självförtroende och är väldigt hårt mot mig. Men eftersom jag hatar uppmärksamhet så vet ingen om stt jag mår dåligt.  Jag har berättat för en av mina kompisar men hon sårade bara mig för att hon brydde sig inte. Jsg har inte pratat med mamma eller pappa för att de har det lite svårt där hemma. 

Nu könner jag att jag har skrivit mycket men det var inte ens hälften så att jag kommer till frågan direkt. Är jag deprimerad eller går jag bara genom tånårsfas? Har mina tankar gått för långt? 

Snälla svara. 

Mvh S

anonym

BUP svarar:

Hej!

Den centrala frågan är inte om du är deprimerad eller om det är en tonårsfas. Det centrala är att du mår dåligt, så pass dåligt att du på olika sätt har försökt  att skada dig själv. Ja, det betyder faktiskt att det gått för långt och du kan inte vara ensam med den nedstämdhet som du verkar ha fastnat i. 

Jag förstår att det nu finns problem hemma, i familjen och att du helst inte vill ställa till med mer bekymmer för dina föräldrar. Jag känner igen detta problem för barnen och ungdomarna som vill skona sina föräldrar och tar alltför stort ansvar på sig själva. Jag försöker inte övertyga dig om att du ändå ska tala med dem. De är dina föräldrar och har ansvar för dig oavsett vilka problem de än har sinsemellan. Detta måste du vara medveten om. Men det är ännu viktigare att barnens mående och problem i familjen mellan föräldrarna brukar hänga ihop. Om dina föräldrar inte vet om hur du mår kan de inte heller hjälpa dig att reda ut frågor som gäller bara dig och som gäller atmosfären i familjen som en bidragande orsak till din osäkerhet, din negativa självuppfattning och att du är så hårt mot dig själv. Att känna sig sedd och förstådd av sina föräldrar är nämligen avgörande hur vi mår. Jag tycker att du ska göra åtminstone ett försök och tala med mamma eller pappa eller med båda och se hur de reagerar. Föräldrarna första reaktion kan vara inte det man önskar sig. De kan bli skrämda av det de hör, de kan bli upprörda, känna sig otillräckliga. Men så småningom kan de kanske ta till sig dina problem och stötta dig. Som sagt, värt att prova.

Om detta inte funkar behöver du ändå, under alla omständigheter få hjälp med att komma ut ur denna svacka i ditt liv och inte tillfoga dig mer skada. Mer hjälp än vad en oförstående kompis kan ge. Jag har olika förslag. 

I första hand tycker jag du ska vända dig till ungdomsmottagningen och berätta så som du har skrivit till oss. Jag säger det för du skriver så klart och tydligt och välformulerat, man förstår direkt att du mår dåligt och på vilket sett du mår dåligt. 

Jag bifogar här också en länk där du kan hitta hjälp och stöd på nätet via telefon eller chatt. Det kan göras anonymt och kan underlätta för dig att ta ett första steg utan att direkt behöva träffa någon ansikte mot ansikte.

Det är också möjligt att kontakta den  BUP-mottagning du geografiskt tillhör (adresser finns på vår hemsida) och komma dit på ett första samtal själv, men de kommer att vilja att dina föräldrar ska medverka i kontakten  i fortsättningen. Jag tycker faktiskt att det är bra om även dina föräldrar får hjälp med att förstå dig bättre.

Kort sammanfattat vill jag än gång till säga, ja, det har gått för långt, du behöver och ska få hjälp för dina problem oavsett vad som ligger bakom dem. Reda ut det snarast så att du kan gå vidare och hitta tillbaka till glädjen i livet.




Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta