Övergrepp och andra problem

Hej! Är inte bäst i världen på att förklara, men ska göra mitt bästa.

Jag har mått dåligt sedan jag var 14 år (nu är jag 17). Det började med lite ångest och i kombination med mycket stress och press blev det för mycket för mig att hantera. Mitt mående blev bara värre och värre och jag var snart fast i en ond cirkel av självskadebeteenden, ångest, panikångest, självmordstankar och nedstämdhet (depression, men har inte fått någon diagnos så jag väljer att skriva nedstämdhet). 

Jag försökte prata med både kuratorn och skolsystern på min högstadieskola, men kände inte att den tog mig på allvar, utan snarare ifrågasatte varför jag överhuvudtaget mådde dåligt. "Jag hade ju det så bra hemma, fick allt jag pekade på, hade massa kompisar och bra betyg, hur kunde jag må dåligt?". Fick det även förklarat för mig att det var egoistiskt av mig att må dåligt när jag hade det så bra. Så som ni förstår tappade jag förtroendet till skolhälsovården helt och hållet där. Trots att jag anser att dem reagerade helt ur proportion ville jag verkligen må bättre, så jag gick till UM där jag fick träffa en kurator. Efter att jag hade berättat lite om mina problem (hade dock inte berättat om självskadan och självmordstankarna då jag verkligen behöver ha förtroende för personen jag berättar för) kändes det som att hon bara ville ha en snabb lösning på problemet och förelog efter andra mötet att jag skulle börja ta medicin "för att samtalen tydligen inte hjälpte". Men man kan inte förvänta sig att år av psykisk ohälsa skall plötsligt försvinna efter två samtal hos en kurator. Så jag slutade gå till henne. 

Under hösten träffade jag en psykolog (privat) 5 gånger och jag kände faktiskt att det började bli lite lite bättre. Men bara någon månad senare blev jag utsatt för en våldtäkt och jag föll tillbaka ner till botten igen. 

Jag har nu PTSD efter det som hände och är mitt uppe i en KBT-behandling hos en jättebra psykolog (privat) som jag trivs med jättemycket. Men det blir inte bättre.

Eftersom att jag har vart med om en del saker det senaste är det inte så konstigt kanske att jag inte mår så bra. Men jag har mått dåligt i 3 år utan att det har blivit bättre överhuvudtaget, jag minns inte hur det är att vara lycklig och må bra, men jag undrar om jag bara har lite psykiska problem eller om jag verkligen är "sjuk". I min familj pratar vi aldrig om känslor, mina föräldrar vet inte ens om att jag mår dåligt eller om våldtäkten, men efter att ha pratat med båda mina kusiner på pappas sida vet jag att dem har vart jätte deprimerade och har haft stora problem med GAD och självskadebeteednen under hela sina tonår så jag tänker att det kanske kan vara något genetiskt, och om det isf är det undrar jag om det bara kommer hjälpa med samtal för mig eller om jag behöver ta medicin för att det ska bli bättre? Hoppas allt inte blev för rörigt nu. 

Tack!

Alicia

BUP svarar:

Hej! 

Jag kan säga direkt att det inte alls blev rörigt i ditt mejl, tvärtom, du skriver mycket bra, uttrycker dig tydligt och välformulerat. 

Det är naturligtvis jättetråkigt att du inte fick något bra bemötande i skolhälsovården. Att få höra att man är själv orsaken till sina svårigheter och därtill att man är egoistisk tillhör det värsta man kan möta hos någon som man söker hjälp hos. Lika beklagligt är det att du inte fick någon förståelse ens på ungdomsmottagningen. Det är din styrka att du ändå inte gett upp och orkade söka vidare för att få hjälp.

Det är jättebra att du efter raden av besvikelser äntligen fick träffa en privatpsykolog som du fick god hjälp hos. Men sedan blev du också utsatt för övergrepp med stora konsekvenser för din psykiska hälsa. Jag hoppas att behandlingen av ditt PTSD blir effektiv. Metoder i traumabehandling brukar leda till att den psykiska balansen återställs.

Men därutöver undrar du om det kan ligga något genetiskt bakom dina tidigare långvariga problem med nedstämdhet och dess följder eftersom du har upptäckt att ångest och nedstämdhetsproblem finns hos släktingar. Du undrar också om det i så fall skulle kunna bli aktuellt med medicinering. Den fråga kan jag naturligtvis inte svara på. Vad som är genetiskt och vad som miljöpåverkan är en svår fråga och kanske har mindre betydelse för behandlingen än vad man tror. Avgörande är om den behandling man får hjälper tillräckligt mycket eller om man kommer fram till att samtal måste kompletteras med medicin. Men detta beslut fattas inte utifrån en viss proportion mellan genetiska och miljöfaktorer utan utifrån om den behandling man får ger önskat resultat eller behöver kompletteras.  

Mitt förslag är att du tar upp dina funderingar krig denna fråga med din psykolog du går hos. Ni tillsammans kan överväga hur ni fortsätter och vad som eventuellt behövs mer som en del i behandlingen. 

Till sist vill jag säga att även om det känslor inte brukar diskuteras i din familj är det av vikt att dina föräldrar har en klar uppfattning om omfattningen av dina problem. De kan inte förstå någonting de inte känner till. Att hitta förståelse hos sina föräldrar och få deras stöd i sina ansträngningar att komma med sina problem till rätta kan vara ett betydande bidrag till att hitta sig själv och tilltron till att livet inte är alltid lätt men värt att kämpa för att få det lättare och roligare i framtiden.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta