"Inte allvarligt nog för att söka hjälp?"

Jag är rädd för att söka hjälp för att jag tänker hela tiden, "det jag går igenom är inte allvarligt nog för att söka hjälp". Men jag mår verkligen inte bra just nu. Jag är deppig nästan hela tiden, och när jag är med andra människor så känns det som att jag fejkar att vara glad eller som att jag bara låtsas vara någon annan. Jag får panikattacker väldigt ofta nu för tiden och jag har börjat undvika många saker som t ex om mina kompisar undrar om vi ska hänga så säger jag hela tiden nej eller hittar på någon vit lögn till varför jag inte kan. Det är inte som att jag inte vill vara med dem, det vill jag, det är bara någonting som får mig att inte vilja göra någonting längre.

Jag vågar inte säga någonting om det här till mina föräldrar för att jag vill inte att de ska oroa sig eller må dåligt på grund av mig. Jag vill inte heller blanda in mina kompisar, för jag hade en kompis tidigare som mådde dåligt, och jag vet hur jobbigt det är. Och jag vill inte besvära någon annan bara för att jag har problem.

Jag har försökt prata med kuratorn på skolan om det här men det kändes bara som att jag alltid kom in på fel spår och allt jag sa bara lät fel, och på slutet så blev det nästan som att jag sa att jag mådde mycket bättre och att allt hade hjälpt för jag såg hur mycket hon ville att jag skulle må bättre och blev så glad.

Jag har försökt hantera detta själv men det går inge vidare och just nu mår jag verkligen inte bra, jag går nästan aldrig ut längre för att jag får ångest och panik, jag har börjat stöta bort mina vänner, jag är trött hela tiden och har börjat döma och kritisera mig själv väldigt ofta och jag gråter konstant och flera har sagt till mig att jag ser ut som att jag har tappat mycket vikt .

Jag är trött på att må så här men jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre.

Tacksam för svar.

ET

BUP svarar:

 Hej!

Du skriver att alls inte mår bra men är inte säker på att det är tillräckligt för att söka hjälp. Kanske tänker du så för att du känner dig osäker inför att våga öppna dig och berätta om hur du mår? Du har försökt med skolkuratorn men det kändes inte helt bra. Kanske skulle du försöka tala med någon annan än skolkuratorn? För det är oftast för svårt att kunna klara den här typen av problem alldeles själv.

När man mår så här, är det som du själv skriver, lätt att undvika sådant som man förut tyckt om, som att träffa kompisar och hitta på saker att göra. Man känner att man inte orkar och att man inte är så glad och uppåt som man tror att de andra vill och väntar sig. Men det är bra om du kan försöka vara med och göra sådana saker fastän du inte känner dig på humör. För man blir lätt mer nedstämd av att inte träffa kompisar och göra något. Det kan bli en ond cirkel som gör att nedstämdheten växer.                  

Du är ledsen, tappar vikt och får ångestattacker. Det är sådant man behöver få hjälp med. Jag tycker absolut att du ska tala med någon om hur du mår.

Försök berätta om det för dina föräldrar. Om du tycker de oroar sig mer än de stödjer dig ska du säga det till dem.

Du och dina föräldrar kan vända er till BUP eller till Första linjens barn och ungdomspsykiatri som finns på vårdcentralen. Du kan också själv vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun.

Var inte rädd för att söka hjälp.  Det kan bli mycket bättre än du tror.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta