Berättat en del men inte allt

Hej

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till.

Jag är en 16-årig tjej från Stockholm som går första ring på gymnasiet, och i flera år har jag lidit av olika typer av psykisk ohälsa. Självskadebeteenden, ätstörningar, självmordstankar, självmordsförsök, ångest och panikattacker har varit något som jag har lidit mig igenom i många år, och det har inte varit lätt. Näst intill all min energi har dessutom gått åt till att dölja de problemen jag haft. Jag har skämts över min psykiska ohälsa och jag har inte velat vara till besvär. Därför har jag med åren blivit något av en mästare på att ljuga och komma med bortförklaringar, jag har inte varit ärlig. Till slut gick det inte längre. Jag var illa tvungen att berätta för mina föräldrar, vilket inte kom som en stor chock då de insett att inte allt stod helt rätt till.

Jag klarade dock inte av att berätta allt. Endast min bulimi, ångest och panikattackerna blev det som jag valde att ta upp, och på dessa grunder valde mina föräldrar att kontakta BUP. Där fick jag återigen berätta det jag hade sagt till mina föräldrar, men valde som sagt att bara ta upp de tre ovannämnda problemen. Redan efter ett möte misstänkte BUP att jag har ADHD, något som var något oväntat, samtidigt väldigt logiskt. Jag fick förklarat för mig att ADHD:n troligtvis är en stor bakomliggande faktor till de psyiska problemen jag förklarade för dem. 

Efter att en massa papper har skickats fram och tillbaka mellan mig, mina föräldrar, BUP och skolan är jag äntligen inne i systemet och väntar på att få börja en ADHD-utredning. Utöver detta har jag även fått tillgång till lugnande medicin för ångesten, vilket har hjälp en del. Men historien slutar inte här. Som sagt har mycket gått osagt. Fast jag fått en del hjälp inser jag att jag är i stort behov av ytterligare vård, något som BUP inte kan erbjuda nu innan jag fått en diagnos, vilket jag fick veta kan ta upp emot ett halvår. 

Jag är rädd för mig själv. Rädd för att mitt självskadebeteende, ätörningarna eller självmordstankarna ska gå helt över styr och att jag tills slut. Dessutom kan jag ibland få sån ångest att jag helt tappar konceptet. Jag börjar höra röster, hallucinera och glömma bort allt ifrån var jag är till vad jag heter. Jag får konstiga beetenden, vilket t.ex. kan vara att jag börjar räkna allt omkring mig eller upprepa ord i timmar. Jag har heller aldrig valt att prata om den gången jag åkte till Västerbron, stod vid räcket och övervägde att hoppa i föera timmar.

I skrivande stund så är jag någorlunda lugn, det är bara i dessa stunder jag kan analysera mig själv och då inse att jag som sagt är i stort behov av hjälp. Mitt mående är kort och gott bra mycket värre än vad mina föräldrar och BUP tror, och det skrämmer mig.

Jag är samtidigt rädd att berätta för mina föräldrar som redan nu oroar sig. Jag vet inte om jag själv klarar av att öppna upp mig och berätta om hur jag mår då jag som sagt är en person som lätt undviker att prata om tunga saker och istället strunar i att berätta hela historien. 

Någon typ av del- eller heldygnsvård skulle vara vad jag behöver, då jag som sagt inte litar på att jag håller mig levande. Hur får man sådan typ av hjälp? Jag mår så dåligt och vill ha hjälp men vet inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag gå till väga, vad bör jag göra? Hjälp.

Tack på förhand.

Jätterädd

BUP svarar:

Hej!

Det råder ingen tvekan om att du har en rad mycket allvarliga problem. Det är naturligtvis mycket bra att du kommit så långt att du har kontakt på BUP och man börjar utreda olika delar i dina uppenbarligen komplexa problem och svårigheter. 

Men du säger själv att du under många många år har försökt att hålla en mask och att dölja dina problem. Jag förstår att det inte är lätt att bara med en hastig handrörelse slänga hela masken - det vill säga helt ändra beteendesätt, även om du nu ser att det inte var så bra att dölja dem. 

Hälpen till dig är på väg, det tar tid och du känner att du inte vet om du håller ut utan att göra något ödesdigert mot dig själv.
Men jag tror att du förstår det själv att du inte kan få effektiv hjälp för någonting man inte vet om. Du tycker att du skulle behöva någon typ av slutenvård (hel- eller deldygn, skriver du). Det är fullt möjligt att det är så. Du blir säkert inte överraskad om jag säger:
du måste berätta varför du känner detta behov, om alla dina självmordsimpulser och om dina synhallucinationer.

Du behöver inte skämmas för dessa symtom, vi på BUP är till för att hjälpa alla med de psykiska problem som vi får veta om. Däremot finns en risk att utredningarna som vi gör och behandlingar vi tillämpar kommer in på fel spår för att vi inte får känna till helhetsbilden.

Det verkar bokstavligen vara livsavgörande nu för dig att du samlar mod och omgående berättar allt som du hittills inte gjort.

Ringer du eller ber du dina föräldrar att ringa till BUP? Det kvittar - huvudsaken är att ni säger att det finns saker som hittills inte kommit fram under kontakten och det är jätteviktigt att du snarast får tid för att komplettera bilden.
Det behov du känner av mer omfattande vård måste diskuteras och det kan bli möjligt om dina självmordstankar, hallucinationer och det du kallar "konstigt beteende" blir känt för din behandlare. 

Du undrade i ditt mejl hur du ska gå till väga. Hoppas du har fått svar på din fråga. Det jag vill tillägga är att vi på BUP är vana vid att träffa ungdomar med svåra problem (liknande dina) och vi fördömer ingen för att man lider av psykisk ohälsa.

Vi vill hjälpa, och för att kunna göra det behöver vi själva hjälp av ungdomarna genom att få veta vad deras hjälpbehov är.

Glöm skammen och gör hjälpen möjlig för dig och för oss!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta