Osynlig hemma

Hej jag är en tjej som nyss fyllt 15 år. Jag har inte mått så bra senaste tiden. Jag känner att jag är onsynlig hemma och mina föreldrar är aldrig hemma och när dom väl är det så lägger ingen märket till mej. Jag känner mej onsylig och ensam. Jag har försökt prata med dom om det även om det känns fruktansvärt svårt och jobbigt men dom visar intr det stödet jag behöver, dom tar inget på allvar och det har gått så långt att jag börjar gråta i skolan. Sedan när jag kommer hem ska jag stressa till träning. Jag tränar fotboll nästan varje dag, ibland flera pass om dagen i skolan. Jag går i en fotbollsskola. Hur som helst, fotboll betyder allt för mej. Det är de som får mej att inte vilja ta självmord annars så känns allt annan meningslöst. Men mitt lag är ett akademilag och vi satsar väldigt hårt i träninig osv. Det är bra men det blir en väldigt hör press och konkurans och jag presterar så dåligt under träningen men jag gör mitt bästa men allt går fel. Jag står och smågråter på planen och känner mej helt vilsen att jag inte orkar med livit. För när du har en sak i ditt liv som du verkligen fokuserar på och skiter i allt annat, och sen så går det dåligt där med. Jag kommer hem och ska duscha och gråter såå mycket, varje dag. Jag trycker ner mej själv och känner mej ovärd och oönskad att de e andra som är bättre än mej i allt och jag aldrig e tillräckligt bra för någon eller något. Jag mår så dåligt. Jag får så dåligt självförtronde och jag slutar att tro på mej själv. Det e svårt att jobba tillbaka självförtroendet när det är sån hög press över dej, eller det är mestadels jag själv som sätter press på mej själv, resten av den lilla pressen sätter tränarn. Jag förstår att folk som inte bryr sej så mycket om sport inte kan sätta sig in i hur jag mår men det är jobbigt när jag inte känner mej värd att leva för jag känner att jag är så dålig. Att jag är oönskad, onsynlig, obetydlig, ensam för min familj slm jag försöker vända mej till. Att ingen tycker jag täcker till. Jag har inte häller någon riktig kompis jag kan vända mej till och fotbollslaget jag nu går i har jag börjat i i höstas, och nu är det 31 maj. Lite mer än ett halvår. Och jag känner mej inte trygg i miljön. Vad ska jag göra för att inte ha så mörka tankar?

thea

BUP svarar:

Hej Thea!

Det du skriver om dina föräldrar och din ensamhetskänsla berör verkligen djupt. När ett barn inte känner sig älskat, uppskattat, bekräftat av sina föräldrar uppstår just en svår tomhetskänsla hos barnet, oavsett åldern. Det är en av de svåraste upplevelserna när föräldrarna inte bryr sig. Du nämner just det man känner, att vara "oönskad, osynlig, obetydlig", en stor saknad och längtan efter förståelse, värme och närhet. Sedan händer det också precis som du skriver, man försöker fokusera på något annat som får sedan en oproportionellt stor betydelse, man sätter allt på ett kort utanför.

Det är sorgligt att dina föräldrar verkar vara mer intresserade av sina egna förehavande än av dig. Du har också försökt att få de inse att du behövre mer kontakt med dem men de verkar inte ha lyssnat. Tyvärr är det så att inte alla föräldrar lever upp till sin föräldraroll, kanske är de för självupptagna, kanske är det ännu värre och de sviker sina barn helt och hållet. Du är nu i tonåren och behovet av en fungerande relation med föräldrarna är motsägelsefullt i denna ålder, man blir mer självständig men på basis av tryggheten att föräldrarna alltid finns där för en. Men vi väljer inte våra föräldrar och som sagt, i en del familjer brister det.

Då kommer det till att man behöver andra. Du har din fotboll men det är klart att där skulle du också behöva mammas och pappas stöd och uppmuntran när du inte känner dig på topp eller få beröm av de när du är på topp. De finns alltså inte där för dig men jag undrar, skulle du kunna tala med din tränare och anförtro hen hur ledsen du är på grund av hur du har det hemma. Vissa tränare kan vara till jättestor hjälp och stöd. Hen skulle kunna bättre förstå vad det är som eventuellt drar ner dina krafter och försämrar ditt spel. Är man så leden som du är är det svårt att prestera motsvarande vad man egentligen kan.

Jag tycker att det är jätteviktigt att du kan prata med någon om din ledsenhet och  hur du överhuvud taget har det. Förutom mitt förslag ovan undrar jag om det finns någon annan vuxen i din närhet, (mor-eller farföräldrar, annan släkting) som du kan lita på och tala med. Du kan också chatta med någon på tjejzonen.se och lätta på det tryck som du nu verkar bära alldeles ensam och få stöd därifrån. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun. 

Det allra viktigaste är att du inte är ensam, att du börjar tala innan det låser sig hos dig och du riskerar att bli mer nedstämd, deprimerad. Vi alla, barn, undomar och vuxna är i samma behov av att dela med oss av vår glädjeämnen och vår sorg och bekymmer. Låt inte din självbild förstöras, du måste bli bekräftad. Att söka hjälp, tröst och stöd på någon av mig förslagna vägar är det första steget i rätt riktning.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta