Krockar med mamma

Hej bup! Jag är en tjej på 15 år som verkligen inte orkar mer, jag kommer värkligen inte överens med min mamma men jag tror att det finns andra saker som ligger i botten till dessa problem. Jag hjälper till väldigt mycket men matlagning, diskning, dukning av och på bordet, städning av huset, dammsugning, barnpassning osv. Men min mamma blir aldrig nöjd. Efter att jag hjälpt till så kan hon bli arg för att jag glömt att ta reda på plastförpackning och återvunnit den, eller för att smörkniven ligger vid skärbrädan. Det är extremt små saker som stör henne. Hon blir så arg och börjar skälla på mig för att jag inte gör något, hon bara fortsätter och fortsätter att hitta saker att skylla på mig. Hon gnäller på att hon gör så himla mycket och att jag inte hjälper till. Hon har en otrevlig ton och till viss del så kan jag kontrollera mig. Men till slut så blir det för mycket. Jag bara exploderar och kan inte kontrollera mig. Jag blir så arg att jag skulle kunna göra sönder något ( vilket jag aldrig gör ) men det går inte att beskriva känslan och jag kan värkligen inte göra något åt det. Det känns som att mamma försöker få mig att bli arg då att hon bara kan skälla på mig mer. Hon säger då att jag är så uppkäftig och att om det varit på hennes tid så hade jag åkt på en smäll. Det är verkligen inte så att hon slår mig men hon förstår inte. Jag vet att det är vanligt att ha ett svängande humör i min ålder men att jag reagerar som jag gör är inte normalt. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan ju inte göra något annat. Mamma provocerar igång mig även fast jag sagt flera gånger att jag inte kan hindra mig. Det är som om min kropp börjar säga saker utav sig själv. Det är här vi krockar. Jag kan inte kontrollera min ilska och mamma provocerar igång mig. Man skulle inte kräva att en person med brytet ben gick utan krykor men mamma tycker att jag som inte kan hantera mina ilske utbrott ska kunna sluta. Hon säger att man ska ha respekt mig sina föräldrar och att man ska veta vem som bestämmer. Men jag är inte uppkäftig och blir arg för att jag inte respekterar dem. Det är bara för att jag inte kan något annat. Jag har sagt till mamma att jag funderat på att kontakta umo för att få prata med en kurator eller något men då blir hon alltid arg och säger att det inte kommer hjälpa osv. Men det känns som om jag skulle ha en diagnos av något slag så skulle mamma förstå bättre. Sedan är det även att mamma dubbelbestraffar mig. Hon blir arg för att jag är hemma och inte är med kompisar, men när jag väl går ut blir hon arg för att jag inte hjälper till hemma. Hon har inget förtroende för mig och tror att jag är ute och dricker. Hon vet att jag inte har ett sånt umgänge men hon tar varje chans hon får att bli arg på mig. För att sedan toppa allt detta så har jag en sådan enorm prestationsångest. Jag vill alltid vara bäst i skolan, på idrotter och annat och strävar alltid mot toppen. Jag har bara två humör och det är ilska eller sorg. Vissa dagar kan jag inte ens gå ut och vara med kompisar då jag bara blir irriterad utav allt. Jag har knappt kvar några intressen förutom skolan, Fotbollen och datorspel. Kan känner mig egentligen som en zombie som bara går runt typ. Efter allt detta så undrar jag egentligen vad jag ska ta mig till. Jag vill inte flytta ifrån mamma och byta familj men jag orkar verkligen inte bråka. Jag mår piss utav det. Jag blir så extremt arg och känner mig bara så himla nedstämd. Det är inte så att jag vill dö men ibland känns självmord som den lättaste vägen. Så vad borde jag göra utifrån denna situation? 

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt välskrivna och detaljrika mejl. Det ger mig en mycket nyanserad bild av din relation till din mamma. Du har onekligen en god förmåga att uttrycka dig i skrift.

Jag får tyvärr en inte helt ovanlig bild av en förälder som inte riktigt kan leva upp till sin föräldraroll. Det är också väldigt moget av dig att du ser samspelet - att det finns situationer när du inte orkar att hålla tillbaka din ilska vilket säkert försämrar läget.

Jag vill skynda mig att säga att du har helt rätt i att man ibland når en gräns när ilskekontrollen brister. Ingen kan ta emot en behandling man upplever som orättvis och kränkande med mycket överkrav och total brist på erkännande, bekräftelse - ja, kärlek och ömhet. Frustrationen hopar sig inom oss och sedan exploderar. Man kan gå med en ständig känsla av irritation och det kan faktiskt gå ut även över andra. Eller så håller man tillbaka sin ilska och blir istället ledsen (du nämner också det) och uppgiven av besvikelsen.

Jag vet inte hur det kommer sig att din mamma beter sig på det här sättet mot dig. Jag kan inte ens gissa vad har hon med sig från sin uppväxt. Att "åka på smäll", det vill säga aga barnen har i alla fall varit förbjudet i lag i Sverige sedan 1979. Men det är inte den springande punkten.

Du har helt rätt i att det inte kan fortsätta så. Du kan inte bara försöka vara högpresterande och snäll när du har det så här hemma. Låt mig vara mer konkret nu.

Först vill jag säga att det som du beskriver låter inte som en "diagnos". Du ska veta att ilskeutbrott (och andra så kallade symtom) inte leder till någon diagnos om man har uteslutit att symtomen kan förklaras av andra orsaker.
Det ena utesluter inte det andra förstås, men man brukar först titta på vad som kan förändras i barnets omgivning och som kan resultera i att "symtomen" försvinner. Alltså nej - det är inte någon "diagnos" som din beskrivning i första hand tyder på.

Däremot behöver du få hjälp med att  hantera situationen hemma. Jag undrar om det finns en pappa för dig som kan stötta dig i konflikten med mamma och som också ser att du inte får den bekräftelse och uppskattning som alla barn behöver under sin uppväxt. Det vore säkert väldigt värdefullt.

Min andra tanke är att ni inte är den enda familjen som har svåra konflikter inbördes. Det finns familjerådgivning på kommunernas socialtjänst där man kan få rådgivning och hjälp med konfliktlösningar. Ordet socialtjänst brukar skämma, jag vet, men det är baserat på en missuppfattning. Målsättningen är aldrig att ta barnen från sina vårdnadshavare, utan göra allt som är möjligt för att få ordning på relationerna hemma. Men detta förutsätter att din mamma själv inser att ni tillsammans behöver hjälp och att hon också har sin del - sin roll i detta - och inte bara lägger all skuld på dig.

Det sista är att du är inne på ett helt rätt spår. Även om din mamma inte är beredd att be om hjälp, måste du få stöd och råd.
Då är det faktiskt ungdomsmottagningen som jag i första hand tänker på att du ska vända dig till. Det kommer antagligen inte förändra mammas förhållningssätt till dig. Men det är av största vikt att du får bekräftelse och förståelse och ser realistiskt på helheten - inte minst att få tips och råd för att kunna stå ut med det som du inte kan ändra på och hitta strategier som är gynnsamma för dig.

Man väljer ju inte sina föräldrar. Men man kan hämta krafter av andra så att självbilden inte förstörs och frustrationen inte blir ohanterlig. Där kan ungdoms-mottagningen vara till stor hjälp.

Ett tips till: prata eller chatta på bris.se

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta