Stressattacker

Hej, jag har under 8månaders tid haft grova "stress" attacker. Mitt hjärta ökar i takt, jag slås av nån sorts panik där allt jag kan tänka på är att slänga saker runt om mig och äntligen få skricka, men jag gör det såklart aldrig. Jag har alltid vart den där flickan som hjälper exakt alla runt om kring, är för snäll o blåögd för sitt egna bästa och ger alldeles för många chanser. Jag har under 6månaders tid inte haft någon livsglädje, känt mig som ett stort skall och enda sätt att få känna känslor på är genom att skada mig själv fysiskt. Jag har börjat få bilder i huvudet där jag skär upp hela armen, benet, halsen, även bilder av ett rep. Ibland slås jag av sån stress där tankar kring att skada mig själv rätt brutalt inte försvinner på ett dygn, o då är det den enda tanken jag har i mitt huvud.. det sliter så mycket på mitt psyke och mattar ut mig totallt att behöva kämpa bort en sån tanke i flera timmar, o bara känns stressen i hela kroppen. Jag tänker dagligen på självmord, mist 7gånger per dag, ser framför mig hur jag hoppar från fönstret med ett rep runt min hals. Jag har slutat bry mig, vill bara ut och riktigt långt bort. Jag tänket inte på folk i min omgivning när mitt huvud går i dessa banor, för i mitt huvud så bryr sig ingen påriktigt. (Fast jag egentligen vet att dem gör) men det spelar ingen roll för den delen av mitt huvud förstår inte det. Det är tillfredställande för mitt psyke att se på när min hud särar på sig. 

Vart mobbad o utstött större delen av mitt liv, både i skolan o av släkten, när min gravt handikappade bror föddes blev d bara värre. Jag var ungen som bara ville hjälpa alla o få alla glada, jag var också ungen som var så avskydd o hatad bara för dens existens. Anyways, antar att allt slog slint efter det som hände med den killen, vet inte vad det räknas som men vet att mitt huvud gick i försvars läge och stängde av alla mina känslor totallt kände mig lite som en vampyr o har gjort sen nov2016. Sen hände d nåt annat me en annan kille i år, och jag har bara förträngt det och skitit i. För det spelar egentligen ingen roll, för enligt mig så spelar inte jag nån roll.

vet inte ens varför jag skriver här, antar att jag vill ha hjälp. Vet inte vart jag ska vända mig, om det ens är lönt. Alla ksk känner så här? Jag vet verkligen inte, men vart Påväg att skriva avskeds brev t varenda medlem i min fam o tankar på att hänga mig och bara få låta min kropp villa ifred har börjat ta över.

Har en fullt fungerande kropp med bra organ, men med ett psyke som sakta o säkert blivit förstört. Har näst intill alla "symptom" för depression utan sömnproblem, men tror inte att jag har det. Brukade kunna se mig 10år framåt 😂 Kan inte ens se morgon dagen längre, jag vill bara ramla ihop och låta mitt hjärta få sluta slå tsm med alla tankar om hur jag ska skada mig sj, som att jag gjort nåt för att förtjäna att bli skadad, jag är redan skadad. En sak att bli mobbad, men att mot ens vilja låta en kille ta kontroll över ens kropp som att man bara vorre ett objekt. O sen igen. Förlåt för detta onödiga och extremt röriga brev. Finns så mkt att säga, men ingen som lyssnar. Hör bara en väg att följa o det är rösten i mitt huvud som viskar att jag borde avsluta alltihopa.

AL

BUP svarar:

Hej!

Jag gissar som du, att du skriver till oss för att du vill få hjälp och det är det bästa du i nuläget kan göra. Inte bara kan utan du måste få hjälp. Att ha tankar om självmord är allvarligt och om man tänker mycket på att man vill dö bör man söka stöd och hjälp.

Ditt mejl sprutar ut en oerhört stor mängd stress och även ilska och frustration. Du har alltid varit den som alltför mycket tänkt på andra och antagligen alltför lite på dig själv. Med ett handikappat barn i familjen händer det tyvärr alltför ofta att de friska barnen i familjen hamnar i skymundan, krävs på för mycket och offrar också för mycket. Det tar för mycket av ens energi, någon gång tar det slut på reserverna eller det händer någonting som får bägaren att rinna över. Och någonting har hänt också i ditt liv.

Jag ger mig inte in på gissningar vad som hände med den där killen första gången och vad som hända andra gången. Har du varit utsatt för sexuellt eller annan sorts övergrepp, kanske både och? Efter en sådan händelse behöver man stöd och bearbetning även om man inte för övrigt har en sådan stressbelastning som du bär på. I ditt fall är det ännu viktigare att du talar med någon professionell person. Men var och med vem?

Nu är det så att du har fyllt 18 år och det är åldersgränsen för BUP kontakt. Därför föreslår jag att du snarast vänder dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun. Det säger jag inte för att jag utgår ifrån att du ar varit med om något sexuellt utan för att ungdomsmottagningarna har stor erfarenhet av att möta ungdomar med helt olika problem där sexuella frågor inte ens alltid finns med eller är bara en del av mer komplexa problem.  Det är mitt första förslag. Men du kan också kontakta vuxenpsykiatrin (ring till 1177 vårdguiden för information). Om du sammanfattar dina problem så som du beskrev till oss med självskadefantasier och självmordstankar förstår de direkt att du behöver hjälp snarast. Är dina självmordstankar starka ring till självmordslinjen för direkt stöd och vägledning.

Men jag vill tillägga: gör inget hastigt och av en impuls. Mitt entydiga och bestämda svar på din fråga om det är lönt att söka hjälp är att det är lönt, du är värd att få rätt sida på ditt liv. Det är många människor bland oss som kände att "allt slog slint" men sökte hjälp och efter en kämpig tid fick de ordning på livet. Jag önskar att du tillhör denna skara av dina medmänniskor.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta