Tomheten försvinner aldrig

Hej! 

Jag vet inte riktigt vad mitt problem är o vet att jag är för gammal för bup, men du verkar vara ganska vettig så tänker att det iaf är värt ett försök. Om ni har fullt upp med er målgrupp respekterar jag det.

Jag har mått dåligt sedan slutet av höstterminen i 9an och det har gått ca 3,5år nu och bara blivit sämre. Jag har egentligen ingen anledning att må dåligt, jag önskar verkligen att jag hade det för då skulle jag iaf haft en ursäkt. Jag har alltid haft många och goda vänner, aldrig varit mobbad, goda betyg, lätt för mig i skolan, har en fantastisk mamma och lillebror och en styvpappa som jag älskar även om han och jag bråkar nästan varje dag i perioder.

Min pappa dog i cancer när jag var 9,5 år men tror att jag tog det nog ganska bra. Av någon anledning får jag dock grov ångest & separationsångest av allting sen 1 år tillbaka. Känns som att jag blir övergiven så fort någon måste gå på toa och då känns det som att jag måste avsluta mitt liv på stört eller åtminstone bryta kontakten med kompisen helt och hållet eftersom jag är värdelös, oönskad och oälskad. En del av mig kan ibland känna att mina vänner verkligen älskar mig men den känslan försvinner alltid. Jag hatar mig själv för att jag inte kan lita på dom när dom säger att dom faktiskt gör det.

Jag har egentligen aldrig berättat för någon om min pappa för än nu sista året i gymnasiet då allt kom ikapp mig. Egentligen är det inte pappa jag saknar utan verkar, om jag ska försöka analysera mig själv, som om det är "krisen" efteråt som fuckat upp mig på något sätt. 

Jag vet att det här låter som typiska barn-som-förlorat-en-förälder-problem men det känns som ngt annat och som om jag var född till det.

Hållit på med diverse självskadebeteenden sen julas men slutade för en månad sen pga att jag inte orkade hålla på mer. Har oxå haft självmordstankar sen i julas. Skrivit ett självmordsbrev men kändes konstigt så slängde det.

Jag ringde bup en gång för 2 år sen när jag inte stod ut längre men hon tyckte inte det var illa nog och så var man tvungen att berätta för en förälder. Jag vet att detta låter konstigt men av någon anledning så skulle jag hellre dö än låta min mamma veta hur jag mår, vill inte ens tänka på det.

Jag har det senaste året testat ungdomsmottagningen men slutade för kuratorn var väldigt ointresserad. Jag testade KUM efter att min lärare mer eller mindre tvingat mig men stod inte ut med den kuratorn heller. Då tvingade min lärare mig gå till skolkuratorn som var väldigt bra men var tvungen att sluta där nu när jag tog studenten. Skolkuratorn skickade mig först till en psykolog som oxå var helt ointresserad men landade slutligen hos en annan psykolog som är okej. 

Varken jag eller min psykolog verkar tro att, eller åtminstone veta hur, hon ska kunna hjälpa mig och varje gång jag går därifrån känner jag mig ännu mer förkrossad, övergiven och hopplös. 

Jag vet hur själviskt, patetiskt och svagt det är att vilja ta livet av sig men jag kan helt ärligt inte komma på en enda vettig anledning till varför det inte vore bättre för alla om jag försvann. Tomheten och ensamheten försvinner aldrig och det känns som att det nog snarare är "så livet ska vara", att det är precis så här för alla men att jag är för svag för att kunna hantera det. 

Ledsen för lång läsning med det kändes viktigt att ge någon slags bakgrund. Kortfattat är min fråga hur och vad fan jag ska göra härnäst för att så småningom kunna börja må bra igen? Vad gör jag nu när det känns som om jag gjort allt? Berätta för mamma är inget alternativ så bara skit i att ens föreslå det. Tack om du svarar

Ledsen

BUP svarar:

Hej Ledsen! 

Tack för ditt brev, det här med samtalskontakt är svårt. Dels måste man passa med och ha förtroende för den man ska prata med. Dels måste den personen också arbeta på ett sätt som passar en.

Det verkar som att du hade en kontakt som du var nöjd med. Fundera lite på vad det var som gjorde att den kontakten var bra. Den kontakt du har just nu säger du är OK, men att både du och din psykolog inte riktigt vet hur hon ska hjälpa dig. Kanske att är hon inte heller rätt person eller har rätt metod för att kunna hjälpa dig. Kanske behöver du annan hjälp. Det ni kan göra tillsamman är att fundera på vad som var bra med din tidigare kuratorskontakt och leta efter en annan behandlare som kan hjälpa dig.

Ibland är det tyvärr så att man får leta innan man hittar den behandling som hjälper, men jag tror att det finns.

Du beskriver att du inte tycker att det är ett typiskt barn som har förlorat en förälder problem men jag undrar om det trots allt finns något där. Just den där rädslan för att bli övergiven kan ju komma ur det faktum att du har blivit ordentligt övergiven när du var liten.

Du säger att du inte saknar din pappa och så kan det ju faktiskt vara, men just det där oförutsägbara att någon försvinner för en kan ge större sår än man först inser och märker. Du behöver inte hålla med mig om det, jag är väl medveten om att jag bara vet lite om dig. 

Men mitt huvudsakliga råd är att du även om det känns trögt försöker att hitta en annan behandlare.

Ge inte upp - det är möjligt även om det kan ta tid!