Hela mitt liv är förstört

Hej. 

Jag vet inte om jag kan fortsätta leva. 

Jag har helt slutat fungera. Jag går inte till skolan. Jag vill inte prata med någon, helst vill jag bara ligga i ett mörkt rum och typ bara stirra på en vägg hela dagen. 

Alla drar slutaatsen att jag är deprimerad men så är det inte. Jag orkar bara inte låtsas vara som alla andra längre. När jag var mindre så blev jag sexuellt utnyttjad och misshandlad av min pappa. Allt jag vill är att inte komma ihåg vad som hände. Jag kan inte vara i skolan och låtsas bry mig om grammatik när allt liksom är förstört, hela mitt liv är förstört.

Så varför ska jag fortsätta leva?

Det vore så enkelt att bara försvinna och inte behöva minnas längre.

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Ditt liv behöver inte alls vara förstört och de minnen du har behöver inte alls vara lika plågsamma för dig som de är nu, även om du inte kommer att glömma vad du varit med om.
Du kan få hjälp att må mycket bättre och fungera som andra.

En barnpsykolog från Rädda Barnen skriver. ”De barn som mår psykiskt dåligt efter sexuella övergrepp lider ofta av symtom på posttraumatisk stress, som ofta förkortas PTSD. Det kan visa sig genom att barnet återupplever det som hänt i mardrömmar och minnesbilder, hela tiden är beredd på att något farligt ska hända eller undviker sådant som påminner om händelsen. Känslor och beteenden som kan göra det svårt att orka ha en fungerande vardag, med skola och kompisar”.
Det låter kanske som en beskrivning du känner igen?

Du skriver inget om ifall du berättat för någon vad din pappa gjort och om du fått någon hjälp. Och hur ser din relation ut till din pappa idag?

Om du inte har berättat vad du här beskriver så tycker jag att du ska göra det nu. Du skriver att du inte vill prata med någon och så kan det kännas. Det kan vara svårt att prata om sådant du helst vill glömma, men erfarenheten är ändå att om man varit utsatt för misshandel och sexuella övergrepp så mår man på sikt bra av att prata med någon om det.

Så jag tycker att du ska prata med din mamma om vad du tänker på och att du vill ha hjälp att må bättre eller kanske att du ska berätta för en lärare eller skolkuratorn om det skulle kännas lättare.
I vilket fall tycker jag att du/ni ska ta kontakt med BUP och få hjälp för dina plågsamma och efterhängsna minnen.

Om du känner dig tveksam – om du t ex inte har berättat för någon, då tycker jag att du ska  ringa  BRIS  Tel.116 111 och prata anonymt med en kurator. Då kan du berätta mer om vad du varit med om och hur din situation ser ut idag. Du kan fråga om det du undrar över och få hjälp med hur du kan gå vidare. Det var bra att du skrev till oss för det betyder nog att du vill ha hjälp, men inte riktigt vet hur du ska få det eller hur du ska gå vidare.

Så sammanfattningsvis: De besvär du har nu av plågsamma minnesbilder är vanliga om man varit med om sexuella övergrepp. Det finns specifik och utprövad behandling för det.
Du kan få mycket hjälp. Prata med din mamma, annan vuxen eller skolkurator och be dem hjälpa dig att ta kontakt med BUP där du bor.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta