Har jag borderline?

Jag drar en lång historia kort. Idag är jag 16 år gammal och är helt förvånad över att jag står här idag. Min pappa var alkoholist och dog i cancer när jag var 3 år gammal. Mamma har också haft det tufft och själv lidit av psykisk ohälsa. Genom hela min uppväxt har det bara varit jag och mamma, men vi har aldrig stått varandra nära och vi pratar knappt. Jag hatar henne inte utan jag känner mig likgiltig. Vi har aldrig haft det lätt heller då hon jobbat med flera olika jobb samtidigt för att få ekonomin att gå. Så långt tillbaka som 6års åldern minns jag att jag brukade grina mig själv till söms utan att få tröst som jag så gärna ville ha. För ett tag sedan gick jag igenom min dagbok som jag började skriva i mitten utav 2004. 2006 när jag var 8 år gammal skriver jag hur jag gärna vill dö, att jag känner mig äcklad av mig själv, och att ingen kan älska någon som mig. I låg- och- mellanstadiet blev jag ganska mobbad p.g.a vikt och utseende.  När jag är 11år gammal börjar jag skära mig själv (vilket jag fortfarande gör). Och det är nu allt blir ännu värre, jag skadade mig själv på skolan, hemma, hos mormor och morfar, i klassrummet kunde jag sticka vassa föremål för att jag kände att jag var tvungen. Jag lider av sån ångest och jag vet inte hur jag ska hantera den. Om jag inte skär mig brukar jag krypa ihop i fosterställning och vagga framåt tillbaka medans jag slår mig själv med knutna nävar och upprepar "förlåt förlåt förlåt förlåt" gång på gång.. Ett sådant anfall kan vara mellan 20-60 min. Efteråt känner jag mig glad, som om inget hänt. Jag brukar också tänka väldigt destruktiva tankar, inte enbart om mig själv, ibland kan jag fantisera att jag vill slå någon som sitter bredvid mig eller göra ännu värre saker. Jag försöker sluta tänka på det, men det går verkligen inte, jag vill sluta men jag kan ej. Jag tror allvarligt att något är fel på mig. Mina humörsvägningar är inte heller att leka med, ena stunden är jag super glad och pratar konstant och allt är toppen, jag planerar tusen saker (som jag såklart aldrig slutföljer), jag köper massa nya kläder, mat osv. Efteråt brukar jag få ångest att jag slösat mina pengar, jag kan bli blixtarg/ledsen på en sekund, jag tar åt mig av minsta lilla, jag överdriver alla känslor och jag klarar inte av att bli lämnad ensam. Jag har också stora problem med sex, efter att jag och min kille gjorde slut (p.g.a att jag var otrogen flera gånger) så ligger jag med folk jag inte vill. Trots hur mycket sårad jag blivit av nära vänner/familj är jag alltför naiv och litar på folk alldeles för lätt, jag är öppen om allt, om saker som jag inte ens borde prata om. Jag gick hos bup i 1 år. Jag har pratat med skolsköterska och 3 olika kuratorer men inget hjälper mig. Jag har så mycket jag vill säga men som inte kommer fram när jag väl sitter och ska prata. Jag känner mig blyg då, som om mina sk "problem" ska besvära någon annan, eller att den jag pratar med ska tycka att det är nonsens. Historian skulle säkert kunnas göra längre men nu får det räcka.
MEN VAD SKA JAG GÖRA? tycker ni att det låter som borderline?
Svara snarast, kram.

stumpan

BUP svarar:

Hej Stumpan!

När jag läser ditt brev kan jag bara konstatera att du har och har haft det tufft under hela din uppväxt. Du skriver att du inte fått den tröst som du hade behövt. Jag tänker att du inte heller har fått den uppmuntran och det stöd du behövde. Det går att förstå eftersom din pappa dog när du var helt liten och din mamma har haft egna problem.

Jag tänker att du då har fått ta hand om dig själv efter bästa förmåga. När man inte får den grundläggande trygghet som man behöver som barn, är det svårt att känna den tryggheten när man växer upp. Det är lätt att man då på olika sätt försöker att hitta sätt att reglera de känslor som man har svårt att hantera på just det sättet som du beskriver.

En del av de symptomen finns inom diagnosen borderline, men om du har den diagnosen eller inte kan jag inte svara på. För att du ska få svar på den frågan behöver du en kontakt på en BUP- mottagning. Man behöver göra en noggrann utredning för att ta reda på det.

Jag tänker också på att du skriver att de samtalskontakter som du haft hittills inte hjälpt dig, men det verkar samtidigt som att du inte berättat allt. Det är du inte ensam om. Det är många som tycker att det är jobbigt att avslöja sitt innersta och som också är rädda för att de ska besvära andra eller tycker att det är pinsamt att avslöja sig inför andra. Men om vi på BUP ska kunna hjälpa är det viktigt att vi förstår och får veta hur det verkligen är. Först då kan vi vara till hjälp. 

Så, mitt råd till dig är att du söker hjälp på en BUP-mottagning igen. Du kan då försöka att tala om redan i början att det är svårt för dig att prata om dina svårigheter. Då kan det vara möjligt att du och din behandlare tillsammans kan hitta sätt att närma sig det som är svårt att prata om. Berätta också att du undrar om du har borderline, så att du kan få svar på dina funderingar.

Kanske att du kan vara hjälpt av att ta med dig ditt brev och mitt svar.


Lycka till!