Inget speciellt har hänt, men mår dåligt

jag mår inte bra och har inte gjort det på ca 2 år nu. inget speciellt har hänt, har både mamma o pappa, har det bra i skolan har några vänner och ingen mobbar mig eller så.

jag kan bara inte känna glädje längre, det är som om det är en vägg mellan mig och mina känslor. Jag känner glädjen, men den kommer inte in i mig hur jag än försöker, ligger bara på ytan och försvinner strax. 

Det ända som tränger igenom är sorgen, jag gråter varje natt, förminskar mig och mina känslor så sjukt mkt och så fort nån av mina vänner bara skojar o säger typ "du är ful" och jag vet att dom bara skojar men ändå börjar jag böla. 

I ena stunden är allt lagom o okej, nästa förstörs allt och jag bryter ihop. Inget är roligt längre, jag fakear alltid mitt leende och skratt. Jag tror inte jag har sett mitt äkta leende på 4år. Allt känns meningslöst.

jag är rädd för människor, jag vill inte träffa typ 3 vänner samtidigt för ja blir helt, aa. Som att gå i matsalen till bordet är det värsta jag vet. Det känns som om alla stirrar viskar och pratar om mig. Hatar även julafton pga alla människor. Ush.

jag har alltid svårt för vardagliga saker som att diska en mugg eller orkar inte svara på ett sms eller en snap. Även om jag bara behöver svara "ok"

det är sjukt ansträngande att gå i skolan för mig trots att jag har ganska bra betyg. Jag spelar ofta sjuk "skolkar" för att slippa och då ligger jag bara i sängen och stirrar. Det bästa jag vet.

jag har nästan ingen aptit och får tvinga mig själv och äta för att klara mig. Jag kan inte sova på nätterna och vaknar mitt i natten av ingen anledning.

jag hade ett självskade beteende men lyckades komma ur det på egen hand med hjälp av youtube där någon pratade om det. Det var dock inte att skära sig. 

Jag skickade bilder till killar, om ni förstår vad jag menar. Jag behövde den bekräftelsen.

jag har blockat alla de nu för ibland när jag mår som sämst gör jag nästan det igen och jag vill inte.

En gång ströp jag mig själv, jag tog tag runt halsen inlåst i badrummet och tryckte länge, flera gånger. Till slut brast det och jag hulkade och hostade hest och rosslande och var hes efter det.

jag kan inte koncentrera mig i skolan, jag börjar tänka på annat och svänger runt, vickar på stolen gör nickningar med huvet gungar i takt till en låt i huvudet eller gör små dansrörelser med händerna.

jag hör inte vad läraren säger och om jag pratar med nån kan jag inte titta på den för då tappar jag koncentrationen helt och fokuserar på hens hår näsa mun vadsom lixom.

jag tror alltid alla ljuger för att vara snälla när jag får komplimanger för något, eller att de skrattar bakom ryggen på mig, att mina vänner egentligen hatar mig och att mina föreldrar oxå gör det. 

Jag sätter andra framför mig själv och att jag som har det så bra inte ska klaga lixom.

jag vill inte leva men vill inte dö.

hjälp mig allt känns så meningslöst och det skulle kännas bättre om jag fick nån typ diagnos som förklarar allt och får hjälp och nån att prata med. Vår kurator är aldrig där och jag kan inte gå till en psykolog eftersom jag inte vill prata med mina föreldrar. 

Jag vill lixom bevisa för alla att jag inte bara kan "rycka upp mig" och att "6 pers är ju inte ens mycket" och "varför kan vi inte vara nu bara för att vi var igår" jag orkar inte det tar all energi att fejka det där leendet

judt nu har jag varit "sjuk" och har sån ångest över skolan imorn trots att inget väntar mig utom nytt beröm från lärare snälla konpisar och annat. Men jag orkar inte trots mitt genom perfekta liv. Kan inte skriva mer nu, hoppas jag får svar.

anyonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt utförliga brev om hur svårt du har det, hur dåligt du mår. Du har mått dåligt länge och jag slås av den styrka du har, att du kunnat ta dig ur självskadebeteende på egen hand, men också över hur ensam du är i allt detta. Du behöver stöd från andra, så här ska du inte fortsätta att ha det på egen hand. Är det någon som sagt till dig att du ska rycka upp dig eller tänker du så själv? Det brukar kunna bli alltför svårt att göra när mycket är tungt. Jag tycker att du ska släppa tankarna om att du egentligen har ett perfekt liv (det finns inget sådant, ingen har ett sådant) och istället fokusera på hur du ska få mer stöd så att du slipper vara så ensam. 

Vad vet dina föräldrar om hur du mår? Om du kan berätta för dem om det du skriver om i ditt brev hit så att de kan stötta dig i att ta kontakt med BUP. Du behöver inte prata med dem om allt, om du inte vill. På BUP går det sedan att prata mer om hur det är. 

Om det känns alltför svårt att prata med dina föräldrar så tänk igenom om det finns någon annan vuxen i din närhet som kan vara ett stöd och hjälpa till att prata med dem. Två ytterligare alternativ är; prata med en lärare om att du faktiskt behöver prata med kuratorn när hen väl är där eller ring till Bris på telefonnummer 116 111 och prata med en kurator där om hur du har det. 

Självdestruktivitet leder inte framåt, och du har för mycket som är jobbigt för att fortsätta låtsas som ingenting. Du har kommit fram till viktiga saker vad gäller hur du har det. Det är en bra grund och tillsammans med mer stöd kommer du att kunna vända det här!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta