I flera år har jag haft depression och ångest

Hej. Jag vet inte hur jag ska börja den här texten, men det spelar inte så stor roll ändå. I flera år har jag haft depression och ångest, ända sedan jag var liten. Först ignorerade jag det och kämpade för att ta mig ur det, för att fokusera på det positiva. "det är ingen fara, det kommer gå bra", "du är inte värdelös, du inbillar dig", "gå ut i solen, det kommer få dig att må bättre". Det hjälpte inte. När den perioden var över och jag inte stod ut längre, och föll djupare i min depression. Jag började skära mig, stänga ute alla jag kände och sänktes i betyg. Jag bestämde mig för att berätta jag hur jag kände för nära och kära, eftersom "då kan du få den hjälp du behöver". Och de förstod min situation. Jag släppte tillbaka mina bästa vänner in i mitt liv igen, och de tröstade mig med allt de hade, och förstod bra eftersom de också vart igenom svåra situationer. Jag började prata med en kurator, och berätta om nästan alla känslor jag hade. Vi förkortade skoldagar satt jag skulle orka bättre. Jag började skratta mer, och är med kompisar varje dag. Grejen är... Inget av det här har hjälpt. Alls. hahaha, det är skrattretande, för jag har testat allt. ALLT. Ingen kan hjälpa mig, för inget har någonsin fått mig att känna en endaste riktig känsla. Jag är tom. Det enda känslan som jag ibland kan känna är sorg. Den är med mig hela tiden. Mitt skratt är en lögn, men det är bättre än att inte göra någonting. Jag måste ändå försöka, eller hur? Jag måste fortsätta kämpa va? Folk är här för mig, så allt kommer gå bra? Inget kan få mig att må bra. Jag är ett jävla missfoster. "Du är inte det, folk är här för dig". Oh really, like I haven't heard that before. "Det är insidan som räknas". Jag är en skam in och ut. Inga ord eller handlingar kan hjälpa mig, jag har hört de alla. Det spelar ingen roll om andra älskar mig, eller om jag har någon random grej jag är bra på. Så länge jag inte älskar mig själv, trivs som mig själv, kan jag inte trivas i den här världen. Vem vet, jag kanske avslutar det hela. Eller dras framåt i livet tills jag dör av ålder. Det enda jag vet är att vad jag än gör kommer det bli ett rent helvete. Jag försöker dock att vara en snäll människa, lyssna på andra, hjälpa andra och inte prata för mycket om mig själv irl. För då kanske jag åtminstånde kan känna mig som någonting. Vet inte ens varför jag skriver här. Vill bara prata lite. Få ett svar. Idk. Jag bara går runt och tänker på att ta livet av mig varje dag. Poller eller vad som helst. Jag vet inte om det kommer hända. jag vet bara inte. Men ingen förstår. Och om de nu förstår kommer de ändå lämna mig om jag inte tar mig upp i tid. Det har ingen mening. Ingen kan hjälpa mig, och jag vet inte vad jag har för fel i min feta skalle. Varför kan jag inte vara som de andra barnen?! Vela gå ut på nattklubb, möta nya människor, snacka skit. Jag gör det, men har inte känslan. Det enda som kan få mig lycklig, på riktigt är att resa långt bort. Se nya kulturer, äta ny mat, och lämna den här jävligt tråkiga byn. Men till och med det är snart grått i mina ögon. Men det är det ENDA jag känner för. att få en paus. En låång evig paus. Kunna flygs iväg, låångt, långt borta. Jag vill bara fkn dö :)

förlåt om jag stör er i mitt långa meddelande utan mening. Jag hoppas det inte gör något.

Fia

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker du skriver om mycket viktiga saker om dig själv i ditt brev. Du har en  känsla av sorg och den har du med dig hela tiden.
Hur ska du kunna känna andra känslor av glädje osv om det är denna känsla som upptar dig? Vad är det du sörjer? Vad är det du är ledsen över?
Viktiga saker att förstå och prata med någon om. Någon som inte försöker skyla över utan kan stanna kvar med dig i din sorg.

Du skriver också att du inte älskar dig själv, inte trivs med dig själv och därför inte kan trivas i världen Du skriver om dig själv som ett missfoster. Du skriver du är en skam in och ut.

Det är väldigt hårda ord om dig själv! Det här är något du kan göra något åt genom att träffa någon och prata om det. Någon som försöker förstå dig och dina mörka och kanske hatiska tankar du har om dig själv och som kan hjälpa dig tycka mer om dig själv. Så jag tror inte du har testat allt och jag tror absolut att du kan få hjälp att känna annorlunda än idag.

Du skriver att ingen förstår och ingen kan hjälpa dig. Så kan det varit, men jag tror att också du kan bli förstådd och kan bli hjälpt.

Eftersom du har självmordstankar skulle jag föreslå att du ringer Mind-självmordslinjen. Där kan du prata med någon som förstår att man kan må som du och ha sådana tankar som du har om dig själv. Jag tror det är bra för dig att få en erfarenhet av att det går att prata om detta och bli förstådd – att det går att föra väldigt meningsfulla och viktiga samtal om sorg, självhat och självmordstankar.  

Jag vet inte om du har någon samtalskontakt nu. Om inte tycker jag du ska ordna det. Du kan vända dig till en vårdcentral eller BUP för att få hjälp.

Men du kan ju också känna dig lycklig när du tänker på att lämna den "jävligt tråkiga byn" där du bor. Det låter nog som du skriver detta med en hel del känsla!

Lycka till!