Otrygg i hela livet

Hej!

Jag är en tjej på 17 år som ser självmord som en lösning på mina problem. Egentligen vill jag inte dö men jag känner mig otrygg hemma och i skolan. Jag har tröttnat på att känna mig otrygg och därför vill jag begå självmord. Jag började ha självmordstankar när jag var sex år gammal. Jag har försökt ta livet av mig sju gånger. Dessutom har jag stått på en bro hundratals gånger och funderat på att hoppa. Jag var inlagd på BUP pga allvarliga planer att begå självmord. Problemet var att jag blev utskriven efter fyra dagar. Då såg jag fortfarande självmord som en lösning. Sex gånger var det på impuls och sjunde gången var mer planerat. Jag tänker inte säga vilka metoder så att ingen annan får idéer. 

Anledningen till att jag har haft självmordstankar är kort och gott att jag har känt mig otrygg under större delen av mitt liv, både i skolan och hemma. Jag blev mobbad under hela grundskoletiden och misshandlad hemma tills jag flyttade hemifrån för några månader sedan. Nu är jag placerad på ett jourhem några kilometer ifrån mina föräldrar. Det gör att jag känner mig väldigt otrygg trots att jag inte bor hemma. Jag är jävligt trött på att inte känna mig trygg och har därför börjat planera mitt självmord. För två veckor sedan skrev jag mitt självmordsbrev. Nu håller jag på att ge bort mina ägodelar och införskaffa allt material som jag behöver. 

Problemet är att socialtjänsten vägrar lyssna på mig och mina önskemål. De tänker placera på ett familjehem i grannkommunen, 40 min bilresa bort från där jag bor nu. Jag kommer känna mig lika otrygg där som jag gör här. Jag vill inte känna mig otrygg i två år till, alltså när jag slutar gymnasiet. Jag har fått nog med det. Jag dör hellre än känner mig otrygg en dag till.

Jag har en kontaktperson på BUP, en KBT-terapuet. Hen kritiserar mig för att skaffa hjälp när jag har självmordstankar. Hen tycker att det bara ångestattacker som jag får, alltså inget allvarligt. Hen tar inte mig på allvar. Det känns som ni på BUP inte hjälper mig när jag behöver eran hjälp som mest.

Nu känns det som jag överdriver mina problem. Jag känner mig nu tveksam till att skaffa hjälp. Min fråga är: Ska jag kontakta er på BUP innan det är för sent? 

Izzy

BUP svarar:

Hej!

Du har haft det väldigt tufft i ditt liv, det råder ingen som helst tvekan om det. Att ha varit misshandlad i sitt hem och utsatt för mobbning i skolan lämnar alltid djupa spår, det råder inte heller någon tvekan om. Och det tredje som inte råder någon tvekan om är att man i en sådan situation behöver få stöd och effektiv hjälp. Det behöver du i alla högsta grad.

Jag förstår av ditt mejl att du har kontakt med socialtjänsten och BUP men du känner inte att de lyssnar och förstår dig. Detta kan bero på många olika saker som jag inte kan veta några konkreta detaljer om. Men om jag nu går genom vad du skriver så tänker jag så här:

Det känns inte alls som att du överdriver när du under givna omständigheter mår dåligt. Det är ändå hoppingivande att du trots alla prövningar och självmordförsök egentligen vill leva. Det betyder för mig att du har haft mycket energi och har fortfarande krafter inom dig som får dig att kämpa vidare. Det är jätteviktigt,              -någonstans har du hoppet inom dig att ditt liv kan komma på rätt köl. Det tycker jag också. Jag har mött många barn och ungdomar som haft det jättekämpigt under uppväxten. Jag vill inte förneka att det är ett högt pris att betala att inte ge upp men det visade sig vara värt, de har kommit att få ett vanligt liv med glädje och sorg som vi alla har. Det ville jag säga i förväg innan jag fortsätter med mitt resonemang. 

Låt oss ta din känsla av otrygghet. Socialtjänsten har hittat en familj för dig i en grannkommun, du tar det för givet att det inte passar dig. Det kan visa sig att vara så. Men det är inte givet. Onekligen är det en otrygghet att inte veta hur det skulle bli men kan du tänka dig att prova på? En möjlighet är att du skriver ner vad det är som du kan få genom denna placering och vad det är som du förlorar. Om du sammanställer en sådan lista kan du väga ihop för och emot och ta en diskussion utifrån det med din socialsekreterare. Fortsätt att tänka så klart som möjligt men bestäm dig inte i förväg för något alternativ. Det kan visa sig att du inte får allt optimalt, att vissa kompromisser måste man göra men värt blir det i alla fall.

När det gäller din fråga om skaffa dig hjälp på BUP är mitt svar entydigt ja. Om du har en terapeut som du inte känner dig förstådd av är det viktigt att du säger det till henne/honom. Det händer att det inte stämmer mellan patient och terapeut trots att man har försökt klargöra vad det är som inte stämmer och i så fall ska patienten få möjlighet att byta terapeut. Du blir inte det första eller sista som gör det.

Avslutningsvis vill jag säga att du har kämpat länge och hårt. Det tar på krafterna. Det är svårt att fortsätta sin kamp. Man kan med all rätt känna att livet är orättvist mot en. Men ge inte upp, som jag har redan nämnt finns det ett slut på de mörkaste tunnlarna även om ljuset vid utgången inte syns ett tag. Ja, kontakta BUP om du just nu inte har pågående kontakt eller om ångesten, trygghetskänslan, självmordstankarna kommer över dig. Jag bifogar även en lista på nätsidor som du kan ringa till om du behöver direkt förstärkning.