Ångest för min ålder

Hej

jag är en 17 årig tjej och har har ångest för min ålder. jag känner att jag håller på att bli gammal att jag tar ett förstort kliv i vuxen värden. Men värst av allt är att jag är så jävla rädd att förlora mina föräldrar. jag älskar dom verkligen och vill inte att dom ska dö någonsin men det vet jag att dom kommer nån gång och det skänns Väldigt tungt. Det började när jag var 16 och blev värre när jag blev 17 som var nyligen. När jag är ensam mäst på kvällarna bryter jag i hop jag vill värkligen inte förlora dom jag behöver dom fortfarande. Och det gör det inte bättre att jag blir 18 år nästa år jag vill verkligen inte. Det kanske låter konstigt men jag vill inte bli myndig jag vill inte ta ett sånt stort kliv. jag vill inte komma närmare att förlora mina föräldrar. Förutom det så hatar jag mig själv känner mig totalt värdelös en stor besvikelse. Jag är inte bra på nånting jag kämpar hårt i skolan för att jag har drömmar men det lönar sig inte jag får ändå inte de betyg jag vill. Jag kan inte höja mig medans jag har kompisar som inte behöver kämpa ett dugg är bra på allt och lyckas bra i skolan .dom behöver inte ens lyfta ett finger medans jag kämpar dubbelt så hårt som dom men dom får fortfarande bättre. och som att det inte vore nog med det  Så har jag kompisar som överger mig. Jag har blivit grovt  mobbad i genom högstadiet,sviken av kompisar. Uttnytjad av tjej kompisar jag bildar en grupp och sen kastar dom ut mig. Det är som att jag inte går i hop med tjejer och killar verkar inte häller gilla mig. På gymnasiet trodde jag allt skulle bli bra Men nej där överger mina kompisar bara mig. Sen hatar jag min kropp tycker att jag är för tjock. jag tränar hårt har gjort det i snart två år och det känns inte som nånting händer. Sen stuckade jag foten så jag har inte kunat tränar fullt ut. viket fått mig att må skitt och ger mig ångest över att jag ska gå upp mer i vikt. och jag känner mig redan överviktigt jag är ingen speta och det får mig att känna mig hemsk. det känns som att värden har vänta sig i mot mig att den hatar mig. ärligt talat så är jag så jävla less på skolan den blir aldrig bra för mig. på grund av allt jag varit med om har jag svårt att lita på folk.jag tror alltid det värsta om folk. att dom hatar mig tycker att jag är ful, tjock, jobbig. jag kan inte sluta kränka mig själv. Allt det här snurrar runt i huvudet oftas när jag är ensam eller på natten. Det finns en låt som skulle kunna beskriva hur mitt liv har varit rätt bra är dear diary av MikelWJ . Men det är inte alltid så här jag har familj och vänner som bryr sig om mig och mina föräldrar stöttar mig alltid. Och jag mår inte alltid dåligt jag har hobbys och drömmar så jag tänker följa. Men jag har blivit så djupt skadad och sårade inombords och det kommer tillbaka när jag är ensam. Jag är ofta demprimerad och bryter i hop när jag är ensam för allt som får mig att må dåligt. För dom flesta grejerna ringer jag till mina föräldrar bor ensam på veckorna för att jag går ett gymnasium i en annan stad. Sorry att det blev så långt men jag hade mycket jag ville få ur mig.

BUP svarar:


Hej!

Du har varit mobbad under lång tid i högstadiet och blivit sviken av dem du räknade som kompisar. När man haft det så är det lätt att man fortsätter att själv se ner på sig i olika avseenden och att man utgår från att också andra gör det. Mobbningen har satt spår i en som gör att man är för beredd på att det ska hända igen . Men du skriver också att du har en familj och vänner som stöttar dig. Det är bra! Du skriver inte om du fick hjälp av skolan med mobbningen. Skolan ska ta tag i sådant och arbeta med det. Eftersom mobbningen pågick under så lång tid verkar det inte som skolan gjort det.

Du skriver också om att det ofta varit svårt med skolarbetet, att andra haft lättare än du med det. Har du fått någon hjälp av skolan med sådant som varit svårt i själva arbetet?

Du bor ensam i veckorna. Även om du har en familj som stödjer dig kan det vara tungt att vara ensam så mycket och att bära en hel del ansvar själv.

Kanske är det så att du behövt mer stöd med svåra saker än du lyckats få som tex i skolan. Och att du nu är för mycket ensam som gör att du inte vill bli vuxen och ännu mer klara dig själv. Att du kanske behöver mer stöd nu både i skolan och hemma.

Kan du tala med någon i skolan om det som är svårt med själva skolarbetet och se om skolan hjälpa dig? Kanske kan dina föräldrar hjälpa dig tala med skolan.

Mobbning och svårigheter i kamratkontakter kan vara bra att tala med någon om som tex skolkurator eller Ungdomsmottagningen.Mobbning är något mycket  svårt att vara utsatt för och som kan påverka en länge om man inte får hjälp att bearbeta sina upplevelser. Om mobbningen pågår ännu ska du också be skolan om hjälp.

Att du bor ensam i veckorna är också en påfrestning. Finns det någon vuxen, släkting eller bekant som skulle kunna vara ett stöd?

Tala med dina föräldrar och låt dem hjälpa dig!