Har tappat greppet helt

 för att jag verkligen inte vet vad jag ska göra, mitt liv har förvandlats till ett helvete utan slut, och du verkar vara en så sjukt avslappnad och härlig tjej!

Jag är 16 år och har varit med om lite mer än vad en vanlig 16-åring ska behöva..

-När jag var 13 år försökte min 19åriga granne våldta mig och han var på mig och stalkade mig i över två år.. Han kunde ex stå med sin bil utanför min skola och köra efter mig sen när jag gick ut..

-Sedan dess har jag alltid haft nån form av horrykte, killar har alltid vänt sig till mig för att få bilder att runka till eller whatever.. Och i början var jag skitbra på att sga nej, men nu pallar jag inte längre...

Tycker det är så jävla tragiskt att killar PÅ RIKTIGT tänker med kuken.. Det är absolut inte så att jag inte vill ha sex osv, men det finns gränser!

Mina horrykten har byggts på rejält nu i år eftersom:

-Jag vågade äntligen släppa taget och tro att det finns bra killar i denna värld.. Började snacka med en sjukt gullig kille, kom hem till honom för att snacka och ha kul (hade sagt innan att jag absolut inte ville ligga för tillfället) men det slutade med att han pressade in den (typ som en våldtäkt, sjukt obehagligt) och jag fick ta dagenefterpiller och leva med rykten om hur billig jag var..

-Folk såg mig bli slickad på en fest (va skitfull och kunde inte kontrollera mig själv.. så det var inte alls meningen..)

-Jag hade sex med min bästakompis på en fest så att alla hörde :S vi hade tänkt att bli typ kk och bara skita i all press och hets.. Men det gick åt helvete.. På en annan fest kom vi på den briljanta idén att ha sex i skogen, han spräckte nåt i mig så jag blödde i tre dar.. Och fick ta dagenefterpiller igen.. Och mitt i allt när jag genomgick den skiten så lämnade han mig.. Så även han (min bästa vän som jag känt i SEX ÅR, var likadan som alla andra)

Och mina vänner orkar inte med mig längre eftersom dom tycker att jag är en hora och en alkis som festar varje helg.. Dom tycker att jag får skylla mig själv eftersom det är jag som har satt mig i den här skiten.. Berättar jag nåt för dom så får jag typ en utskällning :/ visst, alla gör dumma grejer ibland, men man vet ju innerst inne att det mn gjort var fel, man behöver inte få det utskriket rakt upp i ansiktet..

Men det är inte allt.. Mina föräldrar är inte heller dom bästa. Dom vill att jag ska spela klassisk musik och när jag la av och började satsa på innebandy istället blev dom jättearga.. Och sen dess har jag blivit familjens lilla slav, alla vänder sig emot den, det är alltid jag som får skiten.. Pappa är alkoholist och han dricker alltid när alla andra förutom jag har gått o lagt sig.. Så även där får jag ta skiten..

I skolan var det skitbra en gång i tiden.. För ett år sedan hade jag 14 A:n och 3 B:n, allt bara rullade.. Men sen gick jag in i väggen efter våldtäkten och sedan dess har jag bara fallit.. Och det gör mina föräldrar och dom runt mig så otroligt besvikna.. Dom tror att jag skolkar osv för att jag är lat.. Men dom förstår inte hursjukt jävla mycket som krävs för att leva upp till dom förväntningar andra har.. "Vadå, du har ju typ A i alla ämnen, du ska fan inte klaga". Nej, jag borde inte klaga, men dom där jävla bokstäverna är helt meningslösa, mår man inte bra så kan man ändå inte göra nåt med dom.. Och aa, nu är dom borta... Är helt söndersliten, en riktigt bra dag kommer jag till skolan vid tio, på lektionerna sitter jag på toan och spyr eller lyssnar på musik, på rasterna ligger jag o sover..


Aa, allt det här har gjort att jag fått en depression och grym panikångest.. Har tappat greppet helt.. Vad ska jag göra? Jag förföljs av den här skiten, är så jävla trött och less... Försöker att inte ge upp, men är jävligt nära nu.. Orkar inte leva längre..

thatgirl

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina och uttryckfulla brev! Jag håller med dej om att det du beskriver är mer än en 16-åring ska behöva vara med om. Du låter ensam och skyddslös i en ganska brutal tonårsvärld med våld, sex, sprit, mobbing och ont skvaller. En del av det du beskriver är ju rent traumatiserande händelser. Du skriver ”typ som en våldtäkt”. Men är du inte med på det, så är det en våldtäkt.

Du beskriver att efter våldtäkten gick du in i väggen och sedan dess har du bara fallit. Det uppfattar jag som att du inte berättade för någon vad som hänt och att du inte fick hjälp efter det du blivit utsatt för? Kanske har du inte skrivit så mycket i ditt brev hit om dina känslor inför och efter, för att det är så oändligt jobbigt och ångestfullt? En våldtäkt behöver man hjälp att hantera känslomässigt.

Du undrar i slutet på ditt brev hur du ska göra, skriver att du har en depression och grym panikångest. Jag tycker självklart att du ska söka hjälp, i första hand på en BUP-mottagning. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen (www.umo.se) Du behöver hjälp både med det beskriver som en depression och det du säger är panikångest.

Du behöver också få en samtalskontakt, någon att prata förtroligt med om hur det känns att vara du och alla tankar och känslor som finns i dej, om att ha blivit våldtagen, stalkad, mobbad, sviken och mycket annat. Känslor och tankar som du måste dela med någon för att kunna hantera dom på ett bra sätt, och komma förbi så att du klarar gå vidare.

Så, fortsätt på det du påbörjat genom att skriva hit. Nu har du formulerat tydligt vad du vill få hjälp med och vad du vill förändra. Ta nästa steg och kontakta en mottagning!

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta