Är chockad över mitt eget liv

Hej! Jag mår så sjukt dåligt. Jag orkar inte leva mer. Har skrivit till er jätte mycket förut. Jag har starka tvångstankar,självmordstankar,inne i en djup deprission, börjar fundera om jag är bipolär då jag kan va så glad och sedan efter en sekund stitta i stor gråta och sitta med rakbladet i handen, har även vart med om mycket jobbiga saker som har satt djupa ärr ända in i min själ, levt med en allholist förälder sedan blivit lämnad då av min pappa, sedan alltid bråkat med min mamma jätte mycket som vart en stor del i mitt dåliga mående osv. Men nu orkar jag inte mer får kämpa alldeles för mycket för att klara av skolan (kämpar på helt egen hand) har inga vänner,ABSOLUT INGEN I MIN FAMILJ. Det är det som gör mest ont min pappa finns somsgat inte längre i mitt liv och det svider som fan, min styvpappa kan vara så hemsk och hatar honom,min mamma är hemsk hon är verkligen hemsk kan inte förstå att hon är min egena mamma, hon har så starka regler i vårt hem och det är regler som inga andra har hemma sedan om man glömmer eller råka bryta dom då blir det värdensliv hon kan göra illa mig står o skriker säger elaka saker  och där blev ytligare hela kvällen förstörd. Är så trött på att längta tills fredag kvällen för att det äntligen är helg men alltid vara rädd att helgen ska förstöras som den alltid gör då att jag och mamma bråkar. På vardagarna är det annorlunda eftersom jag har annat o göra, kommer hem sent från skolan och sedan bara pluggar. Men på helgerna sitter jag ju bara hemma eftersom jag inte har några vänner då tar våra bråk mer på mig eftersom jag inte kan va nån annanstans än i mitt rum. Min mamma kan max vara snäll,glad,ge mig ett leende fem minuter varje dag innan nåt blir fel alltås att hon hittar något att klaga på mig för sedan så startar ett bråk.  Mår så dåligt över det här önskar att jag hade en mamma som alltid kunde komma och krama mig men bara var såhär mjuk ofta hade ett leende på läpparna och var en bra mamma. Så ortevisst att vissa människor bara föds till ett skit liv och andra får det mycket bättre. Orkar inte mer får hjälp på bup med mitt tvång men mitt liv tar slut snart. Även om jag får hjälp kommer jag aldrig kunna må bra pågrund av djupa ärr allt som jag gått igenom finns alltid där och kommer aldrig försvinna. Det jobbigaste är väll att man inte har några föräldrar. Kommer aldrig kunna förstå att min pappa har lämmnat mig sedan att jag lever med en mamma som bara liksom hatar mig. Orkar inte leva såhär längre hat ont i magen varje dag vill dö nu. Och jag tror inte på det här med stöd person, fosterfamilj mina djupa ärr kommer ALLTID finnas hos mig. Och hur jobbigt skulle det inte vara att lämmna min mamma på ett sätt har hon ju fött mig och vi har haft få fina stunder men samtigt att leva med en sån hemsk mamma och inte ha någon vara helt ensam gör så himla ont men jag ger upp vill inte mer ,orkar inte mer. Går inte att beskriva hur chockad jag är, jag är chockad över mitt eget liv, att det är jag som lever så här. Finns ingen utväg än att dö nu. 

ingen utväg

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Det låter som du tappat hoppet om att må bättre i framtiden. Du skriver att dina djupa ärr alltid kommer att finnas hos dig. Antagligen, men nog inte på samma sätt som nu. Nu mår du väldigt dåligt. Du skriver att du lider av starka tvångstankar och är inne i en djup depression med självmordstankar. Allt detta, samt hur din hemsituation påverkar dig, påverkar också hur du just nu ser på din framtid. När du mår bättre kommer du också tro mer på din framtid.

Det är bra att du skrivit till oss. Hoppas det hjälpt dig. Jag antar att vi gett dig rådet att söka hjälp och berätta om dina problem och nu har du en kontakt med BUP men skriver till oss igen.
Betyder det att du inte kan prata med BUP om det du skriver till oss om?

Jag hoppas att BUP inte bara känner till dina tvångsproblem, utan även hur du har det hemma och din stora längtan/sorg efter din pappa. Allt är viktigt att du berättar och pratar om för att du ska få bra hjälp. Kanske kan du samla ihop dina brev till oss och våra svar och ge till din BUP kontakt. Då skulle de väl få ett bra grepp på hur du egentligen mår?
Det låter absolut som du behöver mer hjälp. Hur ofta träffas ni? Du säger att du inte tror på stöd person eller fosterfamilj. Betyder det att sådana alternativ diskuteras?

Du är orolig att ditt förflutna alltid kommer att hindra dig från att må bra. Så behöver det inte vara. Dina tankar och minnen kommer att förändras och ha mindre inflytande på hur du mår och lever ditt liv. Så brukar det nog vara. Så tänk på din framtid med tillförsikt. Det är nu det är jobbigt.

Lycka till nu och framöver!