Vill att någon ska ta tag i mig

Hej. Ni svarade på ett brev jag skrev till er. Jag blev så glad så att jag grät när jag såg det. Antar att det verkligen visar hur desperat och ensam jag är. Ibland då slutar jag andas, blundar och lyssnar till min puls. Ibland önskar jag att den skulle stanna. Varför önskar jag att jag var död? Varför känner jag mig så ledsen och tråkig jämnt? Och elak. Varför sitter jag uppe på nätterna och googlar "smärtfria sätt att dö på"? Jag blir så trött på hur typiskt mig det är att haka upp mig på en sådan sak. Som med min anorexia, jag var besatt av pro ana hemsidor dygnet runt. Men nu är det allvar. Och jag går runt och väntar på att någon ska ta tag i mig och skaka all smärta ur mig. Jag väntar på att någon ska fråga mig hur jag mår och hur jag ska bryta ihop efter sex år. Hur all smärta jag burit på ska strömma ur mig och hur lättad jag ska känna mig. Men ingen frågar. För ingen bryr sig. Vem bryr sig om jag tar mitt liv? Min släkt, min familj. Ja. Men alla "vänner" som jag "har"? Önskar att jag vore död så att världen kanske skulle bli lite vackrare utan mig. Vad spelar det för roll om jag ger upp allt när ingen känner mig. Det är inte förrän jag dör som folk tänker på mig. Jag börjar undra om jag är galen. Mår dåligt av att vara den tjejen också, den psykopaten som vandrar runt och vill döda sig själv. Inte för att någon vet. Varför är musik det enda som kan göra mig glad. Varför har jag förlorat alla mina närmsta? Varför hatar världen mig? Jag ska nog gå och dö nu. 

Jag förstör allt

BUP svarar:

Hej!

Du säger att du tidigare fått ett svar av oss som fick dig att må bättre åtminstone för stunden. Jag antar att det hjälpte bara för stunden för du skriver om din stora oro och desperation för du inte känner att någon ser dig och befriar dig från din inre smärta.

Som du vet är alla mejl som skrivs till oss anonyma, jag kan alltså inte veta vad ditt förra mejl handlade om eller vad vi har svarat. Jag utgår ifrån vad som står i ditt aktuella mejl, det kan bli en upprepning av vårt tidigare budskap till dig. 

Det verkar vara uppenbart att du håller på att fastna i olika nätsidor som antagligen snarare befäster rundgångar i dina tankar istället för att kunna ge dig hjälp. Ett stort problem är att du också verkar vänta på att någon upptäcker ditt nuvarande lidande och lyfter ut dig ur det. Du har rätt i att man som barn vill få frågor av sina föräldrar och andra närstående hur man mår, hur man har det.  Jag vet inte om dina föräldrar eller andra gör det men du kanske ger undvikande svar. Du skriver att din familj, din släkt bryr sig i någon mån och mening, de är inte likgiltiga om du lever eller inte. Det vill säga du är viktig för dem. 

Har du försökt att tala med dina föräldrar eller med någon i din släkt som du själv känner bryr sig? Kan du tänka dig att vara tydlig och öppen och tala om vad som händer inom dig? Du har rätt när du förväntar dig hjälp men du måste också hjälpa de som kan hjälpa dig att se ditt behov av hjälp. Även om det låter hårt så är det så att en alldeles för passiv väntan leder inte vidare. Om ingen frågar är det viktigt att du tar dig mod och säger: jag vill tala med dig. Jag återkommer till vem den personen kan vara.

Nej, det låter inte så i ditt mejl att du skulle vara "galen" eller "psykopat". Däremot bär du på smärta - det är ditt eget ord och denna smärta måste du kunna tala med någon om. Det är inte smärtan som ska få besegra dig, det är du som ska besegra smärtan. Det kan kännas jobbigt, det kan kännas kämpigt men du kommer att bli stärkt av att du har tagit upp kampen och kommer att se att ditt liv är värdefullt, att du är en värdefull person.

Du kan först och främst försöka med någon närstående som jag redan sagt. I skolan finns kurator eller skolsköterska eller kanske en lärare som du känner förtroende för och kan tala med. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun eller du kan chatta med någon på en sida som heter tjejzonen.se

Som sagt, jag tror att du har många saker du behöver dela med dig av till någon vuxen. Det värsta som man kan göra är att snöa in sig på nätsidor för det stärker muren runtomkring dig istället för att öppna en dörr till en utväg. Följ mina råd nu, förhala inte det! Det är viktigt inte minst för att vi inte kan fortsätta vår korrespondens, det skulle inte kunna ge dig den hjälp du behöver.