Självhat och prestationsångest

Detta har hållt på i kanske 7 månader. Det började med att jag tappade intresset för det mesta, orkade inte längre vara med vänner och främst familj, jag ville aldrig göra saker och stannade helst hemma. Min koncentrationsförmåga har aldrig varit bra men den har blivit sämre, jag kan inte koncentrera mig på lektioner och plugga hemma är nästintill omöjligt. Jag går just nu i 9:an och har alltid haft många mål och drömmar men pga dålig självkänsla och blyghet så har jag aldrig kunnat visa detta. Ångest, stress och tankar håller mig uppe på nätterna så jag är alltid trött. Ibland får jag även så mycket ångest att jag inte kan andas, just då känns det som att jag kommer dö. Jag är konstant nedstämd och tänker ofta på att dö och ta mitt eget liv. Jag har ett självskadebeteende där jag skär mig själv. Självhat och prestationsångest är vad jag tror grunden är men jag är inte så säker. Jag älskar mina föräldrar men vågar inte prata om detta med de.

Hur ska jag göra?

BUP svarar:

Hej!

Jag vet inte om det hände något för 7 månader som gjorde att du inte riktigt orkade längre eller om du kämpat så länge att du inte orkade. Du beskriver så fint hur du hållit dina drömmar och mål för dig själv och inte riktigt kunnat/velat dela dem. Kanske att du nu nått en punkt när du känner att du är redo att söka hjälp? Du har börjat med att skriva hit och det förstår jag som ett första steg mot det.

På din beskrivning förstår jag det som att du har höga krav på dig själv och jag undrar även om det är så att du kommit att tro att ditt "värde" utgörs och definieras av dina prestationer och inte som du är som en hel person? Det är du i så fall inte ensam om, det finns många andra som hamnar i en liknande tankefälla. Det kan lätt göra att allt blir tungt och att ingenting man gör känns som att det är tillräckligt bra.

Någonting finns i din relation till dina föräldrar som gör att du inte vågar tala med dem. Jag undrar om du är rädd för att de ska bli ledsna eller besvikna, kanske lever du i en familj som är prestationsinriktad och där man inte talar så mycket om det som är svårt utan alla kämpar på ensamma. I så fall skulle hela familjen egentligen behöva hjälp, ibland behövs det att någon utifrån bryter mönstret och underlättar för alla att dela även svåra saker med varandra. Dina föräldrar kanske anar att du inte mår bra men inte vet hur de ska kunna stödja dig?

Om du känner det finns en möjlighet kanske du kan visa ditt brev och mitt svar för dem och de kan då hjälpa dig att söka till BUP så att ni kan gå dit tillsammans. Om du känner att det inte går så finns andra alternativ.

Det är viktigt att du får hjälp med att minska din stress i skolan, du kan där börja med att prata med din mentor eller skolsköterska/kurator. De kan hjälpa dig med att sortera och göra upp en plan så att du får andra förutsättningar att klara skolan.

Ett alternativ är ungdomsmottagningen i din hemkommun som du kan vända dig till på egen hand. Det kan vara ett steg på vägen. Det ingår i detta att vara människa att vi inte pallar allt själva, vi behöver varandra -  vuxna som barn.

Det här är några förslag, det allra viktigaste är att du tar steget att "släppa in" någon annan och inte fortsätter att kämpa själv. Det kan göra att du kommer ur ångest och hopplöshetskänslor och börjar se de alternativ som alltid finns. Du har tagit första steget och jag vet att det finns hjälp att få.