Allt var bättre innan diagnosen

Hej.

Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte vara som jag är. Jag hatar mig själv och min diagnos. Den förstör allting. Jag har totalvägrat i x antal år om att göra en utredning, BUP har försökt tvinga mig, jag har vägrat så länge men tillslut träffade mina föräldrar och skolan BUP utan min vetskap i smyg. De gjorde en utredning utan att jag fick reda på något och jag fick en diagnos. Aspergers Syndrom. Fy fan. En bekräftelse på att man är konstig. Onormal. När de ringde mig och berättade höll jag på att gå sönder. Varför, varför var ni tvunga att stämpla mig?

Jag är fördomsfull. Jag vet att jag inte fungerar som andra men innan så visste jag inte om det. Jag mådde bra för att jag inte visste om att jag var konstig. Men när alla trycker det i ansiktet på mig att jag är konstig känner jag mig konstig. Innan VAR jag konstig men jag kände mig inte konstig. Jag var nöjd med mig själv. Men nu KÄNNER jag mig konstig och anstränger mig för att inte vara konstig. Jag blir hela tiden påmind om att jag är konstig. Allt var bättre innan diagnosen, då slapp jag känna såhär.

Men, det är klart, jag har vissa "problem" som jag behöver hjälp med. T ex har jag det jättesvårt med att skriva skoluppsatser eftersom allt fokus hamnar på pyttesmå onödiga detaljer vilket leder till att jag skriver uppsatser på uppemot 100 sidor för att varenda liten detalj ska med och det leder till att jag oftast inte skriver något överhuvudtaget. Det är verkligen omöjligt för mig att inte se detaljer, allt jag ser är bara detaljer, smådetaljer överallt. Så jag har inga betyg i något ämne förutom matematik. I övriga ämnen är jag underkänd. Men det spelar ändå ingen roll, jag ska dö snart ändå. Livet är inte till för sånna som mig.

Jag har aldrig gått till habiliteringen. Jag vägrar. Det kommer bli ytterligare ett nederlag. Ett till tecken på att man är konstig. Jag har aldrig varit ensam, jag har alltid haft kompisar, men nu känner jag mig utanför och ensam, att jag inte är som dem. Varför är de fortfarande vän med mig, jag och min sjukdom. De borde hålla sig borta från mig, så att jag inte smittar och de också blir konstiga.

Jag vill känna mig som jag kände mig som jag gjorde förut, inte såhär. Jag vill känna mig som mig själv och inte som en diagnos. Allt är så pissigt, allt är förtstört, jag orkar inte. Jävla skit.

Isak

BUP svarar:

Hej Isak

Tack för brevet och så trist att det blev på det här sättet för dig. Meningen med en utredning som kan leda till en diagnos är att den skall vara till hjälp. Många som utreds upplever att de får en bättre förståelse för sig själva och att andra bättre vet vad de kan göra för att hjälpa till. När det blir som för dig att man bara känner sig nerklassad och sämre är det något som gått fel.

En sak som förvånar mig i ditt brev är att man gjort en utredning utan att du varit med på det. Jag förstår inte riktigt hur det gått till eftersom den som utreds får göra tester, fylla i frågeformulär och blir intervjuad. Du borde ha märkt att det var en utredning det handlade om. I min värld är det omöjligt att bli utredd utan att man vet om det. Kan det vara så att man spekulerat i om du skulle kunna uppfylla kriterier för Aspergers syndrom men att det inte utretts? Ta och fråga för som jag ser det kan man inte göra en korrekt utredning med mindre än att du är med på det.

Så än en gång, en utredning som leder till en diagnos skall vara till hjälp, inte förstöra självförtroende eller vara förolämpande för den som kanske får diagnosen. En utredning skall vara öppen och tydlig för den som gör den. En utredning måste vara frivillig och man skall veta vad man utreder och varför. En utredning skall vara till stöd och hjälp för att man skall bra förutsättningar att lyckas i livet.

Så fråga dina föräldrar, fråga den som du fått diagnosen av vad de menar.

Bästa hälsningar!