Fick panik när kuratorn ville kontakta mina föräldrar

hej, jag är en 17 år och jag har skrivit hit innan, men jag vet inte vart jag ska börja nu...jag skadar mig själv (igen) och jag mina dagar består av självmordstankar. jag gick till en kurator i början av året och hade skrivit ner alla mina tankar och mitt självskadebetende osv. jag gav de till honom, och jag fick sån panik efter det, för han ville kontakta mina föräldrar men jag klara inte av de och ljög om att gå till ungdomsmottagningen till en kurtor där för att han skulle sluta kontakta mig och jag klarar verkligen inte av att gå till en psykolog eller en kurator nu. jag har verkligen ingen, jag trodde att den här kurtorngrejen skulle funka, men jag har insett att jag har ingen som jag kan berätta för om mitt självskadebeteende eller om mina självmordstankar. jag är ensam, även när jag är med mina kompisar elller familj. jag orkar inte, jag är ful och ingen gillar mig egentilgen, min mamma ger mig bara uppgifter som ingen annan orkar göra, mina kompisar orkar inte höra av sig. jag har ingen och om jag skulle berätta så skulle dom springa åt andra hållet... jag vill bara försvinna från allt, jag orkar inte mer, jag är inte bra nog för att vara här. 

L

BUP svarar:

 Hej L!

Tack för ditt brev. Du mår inte alls bra, men vill inte att dina föräldrar ska få veta. Att kuratorn ville tala med dem måste berott på att han såg hur dåligt du mådde och  tänkte att dina föräldrar måste få veta så de också kunde stödja dig. Men du måste ha känt att det inte skulle bli bra. Du avbröt kontakten fastän du också verkat tycka att kontakten med kuratorn var bra. Kunde du berätta för kuratorn varför du inte ville att dina föräldrar skulle få veta något? För det verkar viktigt också för att förstå varför du mår så här.

Men du  behöver få tala med någon och det känns också som du själv känner  det . Men du är rädd för att den du talar med ska vilja kontakta dina föräldrar. Det är ju så att när vi som talar med ungdomar blir allvarligt oroade är vi skyldiga att kontakta föräldrarna.

 Men jag tycker att du ska försöka våga ta kontakt igen. Du är 17 år och snart myndig vilket gör att man kan ge dig mer möjlighet att gå själv utan föräldrar. Och när du fyllt 18 år behöver inte längre dina föräldrar varainformerade.

Ungdomsmottagningen har liksom vi en frågelåda dit du kan skriva och fråga hur de brukar göra. Du kan också kontakta BUP och säga att det är svårt att tala tillsammans med föräldrarna. Eller du kan  ringa till eller chatta anonymt med BRIS eller chatta med tjejzonen.  När man delar med någon hur man känner blir man mindre ensam. Man kan tillsammans också hitta utvägar man inte såg förut. Försök.

 Du behöver inte vara ensam med detta.