Vill verkligen inte bo här

Hej!

Jag är en tjej på 18 år som inte mår bra. Jag har haft det påfrestande sedan jag var liten med min mammas dagliga utbrott mot mig. Eftersom hon är utländsk kommer hon från en annan kultur och har en annan uppfostran, som hon tar över när hon uppfostrar mig. Det går ut på att hota och skrämma för att få respekt, vilket tyvärr bara ger motsatt effekt från mig. Gjorde jag något som var fel blev jag straffad och hånad. Grova nedlåtande uttalanden har blivit min vardag. Hon har tryckt ner mig sen jag kan minnas. Verbalt och fysiskt. Jag har både blivit knuffad över möbler och slagen. Efter 18 år i en sådan miljö känner jag mig förstörd. Jag har tagit efter i hennes aggression och blir lätt flyförbannad. Det gör mig så ledsen att känna så och det tar verkligen på mina krafter att ha så hög puls, spänna hela kroppen och bara vilja slå till någon/något. Varför jag känner att jag behöver prata med någon nu är för att jag vill skada folk. Jag har förr inte känt att jag vill göra någon illa så allvarligt som jag känner nu. Bara en timme sen blev jag så förbannad på en person att jag verkligen ville ta tag i hens huvud och slå ner det i bordet. Jag hör ju själv hur bissart det låter, jag behöver hjälp. Jag får sån grov ångest över det här och mitt liv i helhet. Jag har sömnproblem, ätstörningar och extremt låg självkänsla. Trots att jag är medveten om att jag har ett utseende som många killar finner attraktivt och tjejer avundas så mår jag inte bra över mig själv, jag känner inte mig själv vacker, även om andra tycker det. Och det tär verkligen på mig, för jag vill älska mig själv. Det är ju min fina kropp som bär mig hela mitt liv, som kämpar för fullt med alla inre frustrationer. Jag mår så dåligt över mig själv och mitt liv att jag inte längre vill leva. För ett år sen blev jag diagnostiserad med depression och ville ta mitt liv. Det var så förbaskat obehagligt, för det var som om jag såg mig själv från två olika håll. Samtidigt som jag inte brydde mig om någonting längre så fick jag stress över det för jag förstod allt. I dagsläget vågar jag inte ta mitt liv och jag vill egentligen inte det heller. Jag känner bara att jag inte vill leva. Jag hatar mitt liv, mig själv och min familj. Jag är 18 och får sådanna raseriutbrott på mina småsyskon som knappt fyllt 10. Visst är de ouppfostrade och respektlösa så vem som helst hade blivit galen, men jag går helt i taket. Vet inte hur jag ska kontrollera allt, blir för mycket vilket alltid slutar med att jag bara gråter av frustration. Jag vill verkligen inte bo här. Som liten rymde jag hemifrån. Det som hållt mig uppe alla år är tanken av att jag kommer ta studenten o kunna flytta ut efter det, men jag vet inte längre om jag orkar hålla ut tills dess. 

Asdfgh

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Som jag läser brevet finns det två frågor i det, dels hur du skall få hjälp med din ilska och frustration och hur skall du handskas med din relation till mamma och familjen. För att ta ilskan först tror jag att du skulle kunna vara hjälpt med av en kontakt med Ungdomsmottagningen (UMO) eller kanske Tjejzonen för att få stöd. På UMO jobbar kuratorer, barnmorskor och andra med stor erfarenhet av att prata med ungdomar.

En stor fördel med UMO är att man är välkommen att komma dit tills man är ungefär 25 år gammal till skillnad från BUP som har 18 år som åldersgräns. Tjejzonen är en frivilligorganisation där man kan få stöd över nätet av andra som ofta själva har haft det svårt när de var yngre.

När det gäller din svåra relation till mamma och småsyskon kanske det är som du skriver, att det löser sig om du flyttar hemifrån. En del gör det genom att bli självförsörjande genom ett jobb, andra med att söka en skola på annan plats för att lättar komma iväg. En del tar Au-pair jobb utomlands, andra börjar på någon Folkhögskola. Jag skulle önska att din relation till din familj blir bättre om du också fick större avstånd till dem. Detta är något jag vet ofta händer när man inte behöver slita på varandra i vardagen.

Trots allt är det ju din familj men de är som de är. Kanske det kan vara enklare att stå ut med dem om du inte behöver leva under samma tak. Hade du varit yngre hade det nog varit nödvändigt att göra något som skulle förändra relationerna. Men nu har du redan stått ut i 18 år och att flytta kanske är det mest realistiska.

Önskar dig det bästa!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta