Vet inte ens om jag vill gå till samtalet

Hej!

Under 5 år har jag mått jätte dåligt och nu börjar verkligheten komma i kapp mig och det blir värre och värre. För någon månad sedan började jag skada mig själv och jag vet innerst inne att det inte hjälper på längden men är så beroende av att känna den lilla stunden att det känns bättre så väljer de alternativet och sedan att må sämre sen. Min mamma har alltid vetat att jag mår dåligt men inte hur dåligt. Min mamma har hört av sig till ungdoms medicinska och jag skulle ha fått en tid i maj men min mamma återkom till det och förklarade att det blivit värre. Därför fick jag en akut tid hos de nästa vecka.

Jag ville verkligen inte att min mamma skulle veta att jag har ett självskadebeteende men på något sätt listade hon ut halva sanningen själv så jag berättade hela sanningen för någon dag sedan. Hon tog det bra och lugnt, det visste jag redan för hon är väldigt pedagogisk och förstående men det var extremt pinsamt att berätta. Ärligt så känns det verkligen inte bättre att jag berättat för henne för nu vet jag inte vart den informationen hamnar.

Jag är i stort behov av kontroll, jag litar inte på min mamma. Jag litar inte ens på det som har tystnadsplikt. Varför det är så är för att jag blivit mobbad från 3an till 7a och mitt självförtroende är på noll så varför skulle jag lita på någon annan om jag inte kan lita på mig själv är en bra fråga.

Jag vet egentligen inte ens om jag vill gå till samtalet om 1 vecka. Jag vill må bra men det känns så komplicerat och jag vet inte hur jag ska reagera under samtalet, vad jag ska göra,  hur jag ska berätta och vad jag ska berätta.. Jag har aldrig pratat om mina problem och känslor på det där sättet och istället har jag begravt mina känslor i min själ och satt en gravsten över de.

Nu är jag så rädd att denna person kommer dra fram alla mina känslor och vända upp och ned på allt. Är van vid att ingen lyssnar på mig och att jag stänger av allt. Att inte visa några tårar eller känslor alls för att inte visa svaghet för någon. Jag har ingen motivation till att försöka kämpa eller att ta hjälp av andra människor men kommer ändå försöka ge detta samtal under nästa vecka i alla fall en chans.

Jag har börjat skolka mer och mer från lektioner också. Idrotten och musiken är värst för där måste jag synas och höras mest så det lektionerna går jag sällan till. Mina lärare reagerar väldigt strakt på mitt beteende i skolan. Min kompis tycker jag är väldigt tyst, drar mig undan klassen och är väldigt deppig hela tiden. jag själv håller med henne till vist del och det skrämmer mig.

Innan jag gick hem häromdagen sa min NO lärare till mig att han ser att något inte stämmer och att jag kanske inte talar hela sanningen när jag svarar att jag mår bra på hans fråga om hur jag mår, Jag visste inte vad jag skulle svara på de så tittade ned i marken och sa mm. Han sa att han finns om jag vill prata om det.

Jag blir så arg på mig själv över att jag inte kan vara osynligare och anstränga mig mer.. att hur mycket jag än försöker så får jag ändå frågan ``hur mår du?`` 5 gr om dagen av varje lärare på varje lektion. Det blir rätt uttjatat även om jag vet att de bara vill väl och vill hjälpa mig.

Min mamma vill att jag ska prata med kuratorn i skolan också vilket jag inte vill men jag vet att det inte är någon ide att ens försöka säga emot skolan och min mamma.. De kommer lyssna på mig men de kommer inte ta till sig det jag sagt.. De känns som att de bara kommer se mina problem, inte mig själv som hel het. Jag menar! Jag är fortfarande samma person som jag var innan jag berättat för någon vuxen. 

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du ger verkligen en god beskrivning av hur det kan kännas inför att för första gången gå till någon för att berätta om hur man mår, när man alltid förut varit van vid att att dölja det som varit svårt. Det låter ändå som andra har sett att du inte mår bra och har velat tala med dig om det, men att du själv varit för rädd att öppna dig.

Men nu har du har vågat berätta om hur du mår för din mamma. Det underlättade säkert för dig att hon kunde vara hjälpsam och förstående under samtalet och kunde ta det lugnt.  

Då vi träffar någon och ska tala om våra problem för första gången känner vi oss alla osäkra. Man kan undra om man kommer att bli förstådd, om problemen ska verka mycket större än innan man talade om dem, ifall man måste säga allt och mycket annat.

Den du träffar vid samtalet nu snart vet alldeles säkert hur det kan kännas för dig. Du kommer att kunna tala om dig själv i den takt du själv behöver, litet i taget.
Om det känns för jobbigt under samtalet kan du säga det. Det är inte meningen att allt ska vändas upp och ner på. Du kan säga att du inte är van att tala på det här sättet om dig själv.
Du kan  visa brevet du skrivit till oss om det skulle vara till hjälp. Och även om ni kommer att tala om det som är problem, kommer man också att se dina styrkor.

Det som är meningen med samtalen är att du och den du talar med tillsammans ska förstå svårigheterna och vad man kan göra så att det blir bättre.

Utifrån ditt brev märks att du har goda förutsättningar att tänka och reflektera kring dina svårigheter, det kommer du att märka i samtalen när du inte längre är så rädd.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta