Allt känns bara tomt och sorgset

Hej

Jag vill inte leva längre. Att leva går inte när allt man känner bara är tomt och sorgset. Jag har tänkt många gånger på att dö men nu är det annorlunda. Jag tänker göra det.  Jag måste bara hitta ett sätt att göra det smärtfritt. Säg inte att det blir bättre för det blir det fan inte. Det är bara något folk säger för att man inte ska "ge upp". Om jag går till en psykolog eller något sånt kommer de säkert bara ge mig massor av mediciner, kalla mig för deprimerad, självmordsbenägen. Skulle inte förvåna mig om jag blev inlagd. Därför kan jag inte "söka hjälp". Och förresten hur vet ni hur mycket av en medicin ni ska ge till folk, eller vilken sort? Det verkar lite som en gissningslek och jag tänker inte låta någon idiot leka med min hjärna. Och samtalsterapi kan inte lösa allt.  Speciellt inte om man inte vill prata om sina problem. 

Egentligen har vi varit döende sen dagen vi föddes så spelar det någon roll om jag avslutar mitt liv nu? Och varför kallar folk det att ta sitt liv. Man kan väl ändå inte ta något man redan "äger". Och varför tycker folk att det är själviskt att begå självmord. För att folk blir ledsna när vi är borta? Då kanske de fattar hur olyckligt mitt liv är, fyllt med sorgsenhet. Och jag irrriterar mig lite på att folk kallar det för att begå självmord. Det är för fan inget brott. Och "självmord" låter också ganska dramatiskt. Mörda sig själv? Man borde kalla det att "välja" att sluta existera eller nått sånt. Om det inte hade varit så svårt att dö smärtfritt skulle jag antagligen redan ha varit död. 

Tack för svaret (om frågan ens får något svar)

BUP svarar:

Hej!

Du är mitt i ett svårt dilemma. Ditt liv måste verkligen vara otroligt tufft just nu, all den smärta du bär på märks i ditt brev. Jag förstår att det finns mycket jobbigt inom dig trots att du inte skriver så mycket om vad som ligger bakom hur du mår.
Att du är tveksam till vad som kan vara hjälpsamt är inte konstigt, men samtidigt tror jag att det är viktigt att våga prova den hjälp som finns hjälp att få. Det är orimligt att tänka att du ska lösa hela den här svåra situationen på egen hand. Det tomma och sorgsna behöver tas om hand tillsammans. Kanske behöver de som finns runt dig också förstå mer av hur de kan göra för att underlätta livet för dig.
Du tänker många steg på en gång, som man lätt gör när allt känns svårt och nästintill olösligt. Jag tycker att vi ska bromsa in lite.

Jag kan inte svara på om du skulle bli inlagd eller inte om du tog hjälp på BUP. Men det betyder inte att medicin är enda vägen. Det kan vara en väg. Att ta hjälp kan kännas läskigt, kanske för att det kan kännas som att man ger bort kontrollen. Men det går alltid att ta ett steg i taget - då brukar det kännas mindre läskigt. 

Vi kan tänka att det var ett första steg att skriva hit och ventilera dina tankar om självmord och smärta. Just nu är livet mest svart, men det betyder inte att det alltid kommer att vara så.
Vi träffar många som varit i de allra svåraste och svartaste lägen som vittnar om hur nöjda de senare är med att de kämpade vidare när det var som svårast. Det är värt det när man sedan mår bättre. Livet kan vara så mycket enklare att leva än vad det är just nu, men det betyder inte att du ska välja döden.  

Det är tydligt att du bär på många svåra saker och du är orolig för att samtalsterapi inte ska räcka hela vägen för dig. Jag vet inte om du har hört dåliga saker om BUP, eller om du har erfarenhet av att andra inte fått tillräckligt med hjälp. Men jag skulle vilja skicka med dig att din kamp med vår hjälp inte har börjat än. Den vet vi inte något om ännu. Du kommer kunna vara med och påverka stödet och hjälpen för din egen del. Återigen, ta ett steg i taget. 

Vet någon om hur du mår? Föräldrar kan hjälpa till att ta kontakt med oss på BUP. Kontaktuppgifter finns här på bup.se. Alternativ är att prata med skolkuratorn eller någon annan vuxen du kan känna förtroende för som kan stötta dig genom att lyssna och få till den hjälp som behövs. Var inte ensam med din sorgsenhet - det ökar tomhetskänslan. 

Jag kan inte svara exakt på vilken hjälp som du behöver. För det behöver man ses. Om inläggning föreslås så kan det vara något bra. Det är inte en insats som sätts in vind för våg. Det ska finnas ett tydligt syfte och tankar om att det är nödvändigt. Många upplever att det är skönt att bryta av den svåra vardagen och att det i sig kan vara början på en vändning. 

Du har många tankar om livet och döden och på BUP träffar vi många som varit tveksamma till kontakt till en början, men som efteråt känt att de fått god hjälp.

Tanken är ju inte att du ska lära dig att överleva i det tunga läge du är i nu, utan att du ska få hjälp att förändra läget till något som blir bra och värt. Du ska inte vara ensam i det här svåra - ta mer stöd!