Tveksam att gå till BUP

Hej BUP. Jag mår jättedåligt, har ångest, social ångest, exremt dålig självkänsla, möjligtvis ADD och depression. Vet att man inte ska ge sig själv en diagnos, men tycker att symptomen stämmer bra in på mig. Jag går till kuratorn i skolan, jag litar på henne för hon är verkligen så bra och snäll. Min mamma vet om socialfobin och min dåliga självkänsla (dock inte allt), eftersom kuratorn ringt henne. Kuratorn vill att jag ska gå till BUP, och mamma vill också det nu efter att de pratat på telefon. Kuratorn vill hjälpa mig med allt men hon har inte tid att träffa mig så ofta som hon tycker det behövs. Det behövs mer seriös hjälp enligt henne. Jag har några saker om BUP som får mig att verkligen inte vilja gå dit. 1. Jag känner mig som en galning när folk säger att jag behöver hjälp, diagnoser, "bli frisk" osv. Jag är en normal tjej, fast jag mår dåligt. Jag vill inte känna mig konstig som att det är nåt fel på mig. 2. Jag har svårt att lita på folk. Jag litar bara på kuratorn, ingen annan. Det känns sjukt jobbigt för mig när fler personer blir inblandade. Jag vill inte berätta allt om och om igen. 3. Det känns som att jag slösar eran tid. Jag vet att det finns de som mår mycket värre än mig, som inte ens får komma dit. Det känns inte som att jag är värd eran tid. 4. Jag får ju ångest i sociala situationer. Det ger mig rysningar när jag tänker på att mamma skulle sitta där med mig medan jag måste förklara allt. Finns det möjlighet till att gå utan förälder? Jag kan inte uttrycka mig på samma sätt om hon är där. Skulle vara jättetacksam för svar.

Orolig

BUP svarar:

Hej Orolig!

Vad bra att du litar på kuratorn. Då kan du också tro på henne när hon säger att du behöver mer än hon kan ge. Fast det är klart att det tar emot för dig att börja tala med någon annan när du är van vid henne och tycker om henne.

Vad bra också att din mamma vet om hur du mår, även om hon inte vet allt. Det behöver hon kanske inte heller.

Jag ska försöka besvara dina frågor om BUP.

1. Det är bra att du ser dig själv som en normal tjej som mår dåligt. De diagnoser som används är inte namn på olika sjukdomar  utan en beskrivning av hur man mår. Och hur man mår måste förstås i ett sammanhang, varför  man är rädd, nedstämd eller deprimerad. Många som skriver till oss talar om dessa diagnoser som något de bara plötsligt fått  som om det var en virussjukdom. Så är det inte.Och  man är absolut inte galen för att man  behöver gå till BUP. Man har svårt med något och  tillsammans med den man träffar kan man försöka förstå svårigheterna och hur man kan göra för att det ska bli bättre.

2. Du har svårt att lita på folk säger du. Men du har kunnat lita på kuratorn. Det betyder att du också kan, kanske efter en första tid av försiktighet, också lita på andra. Förstås är det jobbigt att berätta på nytt om hur det är men kanske kan kuratorn  skriva en remiss till BUP och berätta något om vad dina svårigheter handlar om. Du kan sedan själv berätta litet i taget.

3. Försök att inte tänka att du slösar på BUP:s tid. Till BUP kan man gå med olika grad av svårigheter inom viss gräns. Försök ge dem du träffar en chans att hjälpa dig. Social ångest är något BUP kan hjälpa dig med.

4. Du kan få tala med någon utan att din mamma är med i samma rum. Men kanske den du träffar också vill träffa dig tillsammans med din mamma. Du kan alltid själv tala om när något känns svårt eller obekvämt.

 

Försök att se på BUP som något som  kan hjälpa dig.  Det är inte alls konstigt att kuratorn hänvisar till oss. Väldigt många ungdomar kommer till oss av samma anledning.