En ramsa

Jag orkar inte mer. För varje steg jag tar, varje ord jag låter mina läppar forma, varje vattenklunk och varje bokstav på provpappret bryts jag ned ännu lite mer. Jag kämpar så oerhört mycket. För att sitta kvar på lektionen. För att äta i matsalen. För att sitta tillsammans med mina kompisar på bussen. Jag har nämligen en ramsa. En ramsa där jag systematiskt har ordnat alla tänkbara sociala regler. Och varje gång jag på något sätt ska agera socialt måste jag tänka efter. Varje gång. Jag har den inte naturligt, ramsan. När jag var liten, innan jag hade börjat det evighetslånga ramsprojektet fungerade jag inte. Jag var mobbad. Utfryst. Hade inte en vän, och var känd på skola och dagis, på fritidsaktiviteter och på gården som den konstiga. Den besvärliga. Den som bara beter sig så jävla efterblivet och inte verkar fatta ett skit utan någon förklaring. Jag låg och grät på kvällen och önskade att jag skulle få en hjärtattack i sömnen. Fortfarande kommer min första, enda nära vän hem varje gång efter att jag träffat någon annan i sällskap med henne och berättar hur den personen tycker att jag är konstig. Pinsam. Jobbig. Oförståelig. Mesig. Taskig. Självisk. Osocial. Överkänslig. Att personen helst inte vill träffa mig igen. I kompisgäng med flera personer är det alltid mig man helst undviker. Varför? Jo, för att jag har så svårt att bete mig. Jag har inte sociala skills. Men jag försöker. Jag kommer ihåg när jag var yngre och bara lekte för mig själv, i en av de många utstuderade världar jag har kommit ihåg. Var jag tvungen att leka med andra barn gjorde jag i mitt huvud om vår aktivitet så att den skulle passa in i en av världarna. Alla saker fick plats i min fantasi. Men jag har alltid tyckt att vuxna är skönare att prata med. Ska det vara något passar en typ sextonåring bäst. Varje dag i skolan sitter jag och håller för öronen. Blundar. Tänker på matematiska, logiska system. Blir lugnare. Försöker tänka bort yttervärlden. Men det går inte. Säg en tyst, alldeles särdeles tyst mattelektion. Jag hör kanske 20 pennor som rispar. Kanske 7 räknehäftessidor som vänds. Kanske 4 mattebokssidor. 9 personer som skruvar på sig. En fluga. Ett steg utanför. Någon pillar med sitt hår. Någon suddar. Någon väger på stolen. En ekorre hoppar förbi utanför. Någon sväljer. Vässar pennan. Jag skulle kunna skriva en längre lista. Men det gör jag inte. Du förstår ändå. Varje dag tror jag att hjärnan ska explodera. En klaustrofobisk känsla. Ut. Måste ut. Kan gråta på lektionerna. Kan inte skriva med pennan. Går ut och sitter på toa hela lektionen. Försöker hitta matematiska mönster angående antalet bokstäver det är i varje ord i någon av de låtar av samma artist, Christina Kjellsson, min favoritartist jag vet allt om. Tänker på algebra. Tänker på logiska system. Tänker på hur antalet rutor av kapprummets rutiga golv jag ska passera i varje steg följer ett mycket genomtänkt mönster. Lugnar ned mig själv. Håller för öronen. Du kan tänka dig matsalen. Jag har svårt att äta. Sinnesintryck. Gör det ändå. Biter ihop. Halvdant. Och för att inte tala om alla tusen luktaromen som fyller luften. Eller sömmen i byxorna. Lappen i tröjan. Jag blir galen, står inte ut! Att vara i skolan känns som 20 personer som gör höga ljud med hjälp av olika köksredskap, 10 lärare som försöker lära dig om 10 olika ämnen samtidigt, 30 personer som sprutar nya parfymer mot dig hela tiden, 15 myggbett och 15 andra bett och sår och samtidigt har du 10 personer omkring dig som kastar ur sig mattefrågor (allt mellan 2 1 och 283*76) i tid och otid. Mattefrågorna är alla sociala krav. Jag måste tänka efter hela jävla tiden. Tur att jag har lätt med själva skolämnena för annars hade jag fan inte klarat mig. Jag bryr mig inte längre. Skolkar rent tekniskt varje lektion. Sitter mest utanför och läser i ordboken. Ingen lärare märker. Eller håller för öronen. Blundar. Än mindre orkar jag med kroppskontakt. Det gör ont i hela mig när jag inte är med på det. Eller onödigt prat. Sånt jag redan vet, sånt som är uppenbart, småprat. Blir så jävla arg på folk som säger uppenbara saker för jag orkar inte sätta på den delen av hjärnan. Jag bryter ihop hela tiden, går och gömmer mig på lektionerna. Det blir för mycket, jag orkar inte. Men jag försöker fungera som vän. Även om mina vänner irriterar sig på mig och alltid tycker att jag gör fel. Jag klarar inte nya människor (eller ovana rent generellt). Blir för mycket. Dagen slutar abrupt, i sura miner, utan någon anledning. Någon uppenbar anledning. Den verkliga anledningen är utmattning. Och jag kan inte handla själv, eller överhuvudtaget röra mig i områden där främlingar kan se mig. Jag är rädd för att bli granskad och bortgjord. När jag står i kassan domnar mina ben, det svartnar framför ögonen och jag tror jag ska svimma. Hjärtat klappar jättesnabbt och hårt, jag glömmer orden och tappar rösten, tappar kroppskontrollen och tror att jag ska dö. Jag har börjar gråta och jag har sprungit ut i panik och lämnar min vara för att spy. Efter måste jag lyssna på Christina Kjellsson och räkna bokstäverna i en timme för att varva ned. Jag har också två tvångsbeteenden, som jag haft sen jag började skolan ungefär. Ett är att det sista verb jag säger om kvällen ska börja på en viss bokstav (kör alfabetet baklänges). Det andra är att spotta lika många gånger som dagens datum minus min ålder innan jag lämnar hemmet på morgonen (blir det negativt sväljer jag). Missar jag 1 av föregående får jag en Dålig dag. Allt blir svårare, jag har huvudvärk och mår illa. Jag skriker högt när min kompis förvirrar mig genom att göra en konstig min, något som annars bara gör mig lätt illa till mods, och att jag missförstår ironi blir vanligare än det redan är. Missar jag båda får jag en Hemsk dag. Kan inte äta mer än någon grönsak då och då, röra vid folk, prata, förstå mycket enklelt kroppsspråk och jag måste koncentrera mig för att inte spy på platser med mycket folk. (Som tur är blir det nästan aldrig en Hemsk dag) Även annars är folktäta platser jobbiga. Gallerior är hemska. Svårt när kompisar och lärare inte förstår varför man har ont i magen på Mall of Scandinavia. Svårt när jag ramlar om igen på skridskoisen och sumpar idrottsbedömningen, inte för att isen är hal, utan för att det är så mycket folk omkring mig. Samma gäller med så gott som allt annat på idrotten och därför känns den meningslös. Inte för att jag är så bra annars häller. Jag har dålig motorik och jag kan fyfan inte ens knyta skorna och jag har aldrig riktigt kommit in i det där med tandborstning. Det känns som att jag inte orkar med någonting, och att ingenting gör mig gladare än att bara vila. Jag tycker att det känns motbjudande och onödigt att göra något extremt litet som inte är att bara ligga ned och titta på mobilen. Jag har också slutat bry mig om att göra någonting och har inget problem med att bara ligga ned och titta på min mobil. Det är det sättet jag helst spenderar helgerna på. När jag inte distraherar mig känns allting bara hopplöst och struligt av så gott som ingen särskild anledning. Det känns som att det inte är värt att göra någonting alls för att det ändå bara blir strul. Så jag ser till att hålla mig distraherad. Och jag bryr mig verkligen inte alls längre om någonting som goda vanor, lärande, livsgnista, spontanitet, kreativitet, self-care, ni fattar. Har inte längre ambitioner inom något helt enkelt. Och jag går alltid runt med en slags tomhetskänsla. Jag blir utmattad bara av att sitta med vid middagsbordet, skriva på mobilen eller försöka övergå från vakenhet till sömn och jag bryr mig inte. Min dröm är liksom typ att sitta i min soffa och hålla käften hela livet. Städa kommer inte på tal. Jag brukade förut städa vårt kök varje måndag, men det slutade alltid med att jag satt och storgrät. Och jag har aldrig klarat av att plocka ur diskmaskinen i en annan ordning än den vanliga. Anledningen till att jag inte har pratat mycket om det här innan är dels för att jag alltid trott att alla fungerar på det här sättet men ändå klarar allting i vardagen helt magiskt mycket bättre än mig och att det bara är jag som är så jävla efter, men sen jag har börjat kämpa hårdare och hårdare och skaffat vänner har jag förstått att det inte är så det är. Men också för att jag hatar ord och att kommunicera, jag kan inte, känns som att jag fungerar annorlunda i grund och botten, som att jag inte talar människors språk, det går verkligen inte. Jag hatar att allt man säger inte kan tas bokstavligt och alla ord låter fel. Jag vill helst låtsas om att orden och människorna inte finns. Det är som att vanliga personer går i ett vitt rum och får massa färgfläckar som är deras olika känslor och intryck, deprimerade går i ett svart rum och jag går i ett rum som har en färg som verkligen INTE FINNS. Inte en nyans eller blandnig. Den finns inte. Andra kanske har typ tio olika personligheter, men är alltid samma i grund och botten. Kanske är de olika med olika personer. Jag skulle uppskattningsvis säga att jag har kanske 900 (ej överdrivet) olika stämningar och personligheter. Med mig själv. Och jag drar mig för att börja med bara någon liten vana eller göra en mycket liten förändring i mitt liv för att det 1) får mig att känna som att jag ska ramla såfort jag tänker på det och 2) för att om jag börjar med det så går jag in i det för hårt och blir som en helt annan person, jag har inte tid med andra saker än just detta och det är som en bubbla jag har jättesvårt att komma ur. Jag är inte heller alltid samma i grund och botten. Man kan inte hålla reda på alla mina personligheter. Än mindre kan man förklara dem för andra. Det är blandannat därför jag hatar och undviker att berätta hur jag känner, det är för komplicerat. FÖR komplicerat. Ingen utomstående kan förstå. Jag tycker bara att denna världen är för komplicerad och jag blir så förstörd varje gång jag ska prata med andra. Till exempel att folk lägger till undertoner i ens meningar, jag klarar det fan inte. Jag bara börjar gråta och blir helt förstörd, för att allt ska vara så himla komplicerat hela jävla tiden. Känns skönare att bara ge upp. Ligga i mitt rum där inget oväntat kan hända, där alla slumpmässigt slängda saker redan har ett logiskt system jag har tänkt ut så att jag inte måste ordna logik varje gång jag kliver in i rummet (till skillnad från alla jävla bilnummer o.s.v.). I mitt egna rum, där jag slipper prata med folk. Där jag kan ha hur bekväma kläder jag vill och där ingen kommer klaga på mitt beteende. Där jag slipper gråta, slipper skaka, slipper spy för där finns ingen annan. Men jag vet att jag inte kan ha det så. Och jag vet att det finns en sak som kallas skolplikt. Jag tänker på hur jag misslyckas med nästan varje relation jag någonsin haft till någon, jag tänker på hur andra tycker att jag är jobbig, på alla gånger jag hört att jag måste lämna folk ifred eller att jag "alltid ska göra så där". Hur många gånger jag har hört att det "inte är så kul" att jag beter mig som jag gör (sagt med det där tonfallet jag lärt mig betyder något dåligt). Jag oroar mig för framtiden, kommer jag någonsin kunna umgås med någon, kommer jag någonsin bli omtyckt, kommer jag orka, kommer jag kunna hålla mig samman, kommer jag kunna träffa folk och göra goda intryck, kommer jag någonsin komma till ett sammanhang med många nya personer och inte se hur folk undviker mig för att få umgås med andra? (det är inte precis det liv jag vill ha nu men jag vet att jag någon gång kommer behöva/vilja skaffa ett liv) Svaret är nej. Det tror jag inte. Folk kan vara intresserade av mig i början, tycka att jag är skön och rolig, men det räcker aldrig i längden. Jag får panik, tror inte att jag ska klara mitt liv och alla krav och grips av en stor rädsla in för framtiden och livet generellt. Jag vill bara bort och vill helst bara bo ensam hela livet och inte träffa en levande själ. Jag har självklart min släkt. Jag har även vännen Karl, som jag haft sen dagis. Då var det bara jag som förstod hans konstiga fantasivärldar och intressen och tvärtom. Vi träffas kanske 2 gånger i månaden. Vi båda är lite udda och kan sitta i en timme och diskutera alla svårigheter som smarthet och höga betyg medför, för att sedan vara helt asociala i 2 timmar. Det tar energi men det är okej eftersom vi inte träffas så mycket. Sen har jag ju också min s. k. bästis Amanda. Vi tvingades liksom ihop och har sen dess varit med varandra väldigt mycket. Med tiden har jag lärt känna henne såpass bra att det inte kräver mycket av mig alls att vara med henne men hon tycker ändå att jag är jobbig ofta. Alla andra vänner jag försökt skaffa har inte orkat med mig så länge, eller så har det bara inte funkat. De vänner jag faktiskt har i en ganska lång period slutar jag näst intill bry mig om efter en mycket kort period. Jag har svårt att "bonda" med personer och jag relaterar inte när Amanda säger att hon saknar någon vi vart med en lång period (och jag älskat), men håller med ändå för att inte verka helt bisarr. Det känns helt enkelt bara enklare att dra tecket över huvet och drömmer om att flytta, bo ensam och jobba hemifrån (först gå gymnasiet på distans) så fort jag slutar skolan. Och så ger det mig så stor energi också, att vara ensam hemma och inte ha en annan människa runt mig. Så fort mamma kommer hem blir jag jättetrött igen och får ett litet, litet stressat sug i magen. Inte undra på att jag är trött i skolan. Men ingen tror på mig. De säger atr jag ser för glad ut för att vara trött eller kanske till och med sjuk. De förstår inte att jag inte alltid ändrar mitt kroppsspråk utan måste tänka på det varje gång. Om folk ska tro på mitt humör måste jag låtsas. Jag har blivit så bra på att låtsas att jag förvirrar mig själv. Att till exempel röra mig, sjunga, gunga, snurra och slå i luften, på föremål eller eventuellt på någon annan är också ett av mina sätt att handskas med utmattning, för utmattningen är inte alltid fysisk. Det gör att t.ex. lärare sällan tror mig. Och jag kan skratta när jag är ledsen och tvärtom. Mina kompisar undrar vad som är grejen med mig egentligen. Jag ser också antingen jätteglad eller jätteledsen ut, eller så blir jag jättearg och får ett utbrott. Jag beter mig överdrivet barnsligt när jag har precis koll på vilken känsla jag känner för en gångs skull (och den känslan inte är utmattning). För mig finns det liksom inget mittemellan. Jag skriker, gråter eller hoppar runt och skrattar. Och jag har svårt att hålla det inne. Min dag ser ut såhär: Vaknar. Ligger hopkrupen i sängen och gråter tyst och orkeslöst för att jag måste gå upp nästan hela morgonen. Dricker massor av vatten för att jag mår så illa. Går och spottar, går på toa och tar på kläder. Äter kanske något litet. Åker till skolan med musik i lurarna för att klara mig igenom dagen. Är i skolan, växlar mellan att anstränga mig oerhört för att vara med personer och för att klara alla sinnesintryck och sitta och hålla för öronen och blunda för att jag inte klarar kämpa mer. Gör inget på lektionerna, sitter och gråter tyst, håller för öronen och räknar matte i huvudet eller går ut i trapphuset för att jag inte orkar vara i klassrummet med alla ljud och människor. Anstränger mig för att äta lunchen men det är kämpigt för att jag behöver inte fler sinnesintryck när matsalen är så full av ljud, full av konversationer som alla tränger in i mitt huvud. Och så blir jag liksom aldrig hungrig. Bara sugen. Och skolmaten är inte överdrivet god, om man säger så. Slutar. Sätter äntligen i hörlurarna och kan fokusera på att räkna ord och bokstäver i välkända låtar. Åker hem. Är jag inte med en kompis den dagen ligger jag resten av dagen hopkurad på sängen och gråter tyst i mörkret. Jag orkar och kan inget annat. Äter middag. På kvällen försöker jag sova men kan inte. (Jag har haft sömnproblem hela livet, sov till exempel högst 3 timmar per natt i lågstadiet) Säger mitt verb. Ligger vaken länge. Somnar tillslut. Och så allt igen. . . . Snälla hjälp!!!!

Den som just skickade in men råkade klistra in en del i brevet två gånger

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt långa brev och den fina beskrivning du ger om hur det är att vara du.
Som du kanske förstår blir det svårt att svara på ditt sista rop om ”Snälla hjälp!” i ett mejl. Det förvånar mig inte att du skriver att du inte orkar mer. Det låter jättejobbigt att vara du. Det som jag tycker var mest slående i ditt brev är att du inte bara förstår hur du fungerar, utan även kan beskriva det. Att du sen också lyckas använda den insikten till att hjälpa dig själv är fint.
Jag tänker på din ramsa som hjälper dig i sociala sammanhang. Att det sen blir ansträngande och att du behöver tid för dig själv är inte överraskande.

Utifrån din beskrivning tror jag och hoppas att det skall bli lättare för dig, för ju äldre du blir får du också mer erfarenheter. Förhoppningsvis kommer en del saker att bli mer automatiska för dig så att du inte behöver vara så upptagen av att tänka ut hur du skall göra -  det som de flesta gör utan behöva fundera ut. Jag hoppas också att du med åren skall hitta fler sammanhang där du kan tillåtas vara som du är, utan att du behöver jobba så mycket.

Kanske att du skulle kunna ha nytta och glädje av att samtala med någon som vill lyssna till dig på dina villkor. Du skriver ju att du trivs bra med vuxna. Det som blir lite problematiskt för mig som läsare av ditt fina brev är att jag skulle behöva avbryta och ställa frågor om det jag läser.
En del saker kan vara svåra att förstå, annat skulle jag vilja kommentera eller prata vidare om. Det är förstås omöjligt i ett brev, men möjligt i ett samtal.

Önskar dig det bästa

P.S. Har aldrig hört talas om Christina Kjellsson. Finns hon på Spotify?