Jobbig relation med mamma

Hej, jag är 15 år snart 16. Jag tror att jag har problem med ilska och och jag vet att jag har stora problem med min mamma. Jag får ofta höra från mina närmsta kompisar att jag blir irriterad på allt och jag märker det själv och det är något som jag börjar ogilla mer och mer om mig själv. Men det största problemet är med min mamma. Jag har skilda föräldrar och bor med min mamma även fast jag egentligen skulle vilja bo med pappa också (fast det går inte). Min mamma är extremt oförstående och vi har väldigt svårt att kommunicera på ett bra sätt, jag känner alltid att jag är den vuxna bland oss två. Hon låter mig inte sova över hos mina bästavänner för att hon tror att jag kommer springa ut och göra galna saker, det krävs jättemycket övertalande för att få henne att låta mig sova över, och krävs endast att jag ber henne att sänka volymen på tv:n på en aning "otrevligt" sätt enligt henne, att börja skrika på mig och säga att jag kan glömma att sova över hos mina kompisar. Hon lyssnar inte heller på mig, vi har nästan aldrig normala konversationer fastän jag försöker, men jag märker hur hon inte lyssnar, hon frågar dessutom alltid 3-4 gånger om samma saker så jag vet att hon aldrig lyssnar på mig, eller förstår mig. Alltid när jag berättar det här för henne slutar det med att vi skriker på varandra och jag panikgråter, vi skriker och bråkar varje dag.

Jag har försökt att kontrollera mig och ibland sitter jag bara helt tyst medans hon skriker på mig och säger inte ett ord, men inombords så känns det verkligen som att det brinner och när jag går in i mitt rum så slår jag i kuddar eller på mig själv och panikgråter. Ibland skriker jag hemska saker på mamma och vill typ slå henne och tänker på att rymma hemifrån. Jag får ofta skuldkänslor över mina "utbrott" men ibland inte alls. Det här är så himla jobbigt och det känns som att jag lever hela tiden med en tyngd i hjärtat typ för jag orkar verkligen inte med det här. Jag vet inte vad jag ska göra och jag måste skriva ut mig och prata ut mig med någon för jag kan intr prata med mamma. Pappa har jag pratat med men inte om allt som händer och att jag tycker det är jobbigt med min ilska. 

Linn

BUP svarar:

Hej Linn!

Du skriver ett mycket insiktsfullt mejl om den bråkiga relationen med din mamma, ett brev som berör. Det finns inte många saker som är svårare för ett barn att bära än att känna att mamma eller pappa inte förstår, inte lyssnar, stöttar, eller tröstar vid behov, att det överhuvud taget inte går att prata med.

Barnen kan reagera på detta med ledsenhet eller med ilska, oftast omväxlande bådadera. Jag kan inte veta vad du har för temperament men jag känner en grundton i ditt mejl som säger att du verkligen inte vill ha det så. Du skriver ju tydligt att du försöker med olika strategier att hantera mammas upprördhet (att gå undan, skrika tillbaka) och att du har skuldkänslor för dina häftiga reaktioner när du själv blir upprörd. Det är också det som säger till mig att du har en mogen inställning till frågan, du ser din del i relationen - men du ska inte lägga hela ansvaret på dig. Det är du som är barnet och din mamma skulle behöva vara den som tar vuxenansvaret.

Nå, det tillhör den sorgliga verkligheten att inte alla föräldrar förmår att ta vuxenrollen fullt ut, kanske ibland ganska lite av den. Jag kan och vill inte heller vara någon domare här men vill gärna komma med förslag.

För det första undrar jag om det inte är möjligt att prata med pappa  - inte som du skriver - om din ilska utan om hur du har det med mamma. Jag menar i samma ordalag som du skriver i ditt mejl. Det är ju uppenbart att du och mamma, ni triggar varandras ilska och det går då inte att lösa problemet bara utifrån den ena partens perspektiv. Man anar att din mamma också behöver hjälp med att hantera sitt eget temperament eller sina egna problem som eventuellt ligger någonstans i hennes eget liv och person. Likväl skulle ni behöva få hjälp tillsammans att hantera konflikter som uppstår mellan er utan att hamna i häftiga ordkrig som du blir så ledsen av (kanske din mamma med). Om det går att kanske med pappas medverkan motivera mamma att ni tillsammans söker hjälp så kan man ringa till BUP eller till socialtjänstens familjeavdelning för att få familjesamtal.

En annan möjlighet är för dig att vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun. Där kan du prata med någon om din situation hemma, lätta på det inre tryck du känner och som får dig att bli så lättirriterad även i andra sammanhang. Ibland kan man komma fram till  klokare strategier att hantera hela situationen och relationen. Och under alla omständighet kommer du att bli stöttad, bekräftad och vägledas i att ta kontroll över dina egna impulser, över den ledsenhet du säkert också känner.