Har verkligen nått botten

Jag har verkligen nått botten nu. Jag ser ingen utväg, vet inte hur jag ska kunna ta mig upp från det här.

De senaste veckorna har bestått av sjukhusbesök, oroliga föräldrar och ångest. Det började för några veckor sedan när jag var hos min farmor. Jag älskar henne väldigt mycket så det är oftast kul att vara där. Men istället låg jag bara i sängen hela dagen med ångest. Sedan dagen efter det blev det värre och värre och värre. Nu har det gått några veckor och det är ännu värre. Jag pratar inte. Jag har inte pratat på veckor. Jag isolerar mig själv och ligger i sängen hela dagarna. Vi har fått återuppta kontakten med BUP (gick på BUP får några år sedan, bytte sedan och har sen dess haft en annan psykolog). BUP ville lägga in mig men de hade inte plats där jag bor så då skulle jag behöva åka 10 mil. Så mina föräldrar bestämde sig för att vara hemma med mig istället. Vilket jag får dåligt samvete av för jag känner i luften hur mamma blir frustrerad och pappa blir stressad och hjälplös.

Som ni nog förstår så har jag inte varit i skolan. Den finns inte på kartan just nu.

Jag är ingen främling till psykisk ohälsa. Jag har varit deprimerad i runt 3-4 år. Har on and off haft problem med ätstörning, har ångest och sömnproblem osv. Min barndom var knepig, jag vill inte säga att den var dålig för jag vet att folk har det mycket sämre. Men mina föräldrar gjorde slut, min pappa var väldigt sur och jag hammade mittemellan. Det är bara nyligen jag fått reda på nya grejer från min barndom som gör mig extremt ledsen. 

Jag har skadat mig själv (skurit mig själv, överdoserat piller, slagit mig själv tills jag fått blåmärken) i runt 3 år tror jag. Mina föräldrar vet att jag skurit mig, men de tror att det bara hänt en gång. Hursomhelst så vet det att jag är en fara för mig själv eftersom jag skar väldigt djupt.

Jag vet inte vad syftet med det jag skrivit är. Jag behövde väl få skriva av mig eller nåt. Jag vet inte. Allt är meningslöst, det syns ganska klart för mig efter att ha skrivit det här. 

Melancholic

BUP svarar:

Hej!

Så tungt du har det. Mycket av din barndom var svår för dig och nu har du fått ännu mer att bära på. Av ditt brev uppfattar jag att dina föräldrar tappade bort dig mitt i sin egen konflikt? Kanske har jag missuppfattat, men det är en vanlig situation. Du skriver ändå något positivt om dina föräldrar i dag, att de väljer att vara hemma (= nära) dig när du behöver det. Det är inte enkelt att vara borta från jobbet, men dom bryr sig och gör det för din skull.. Du behöver inte ha dåligt samvete, det är dom som är föräldrar och dom har visat sig kunna ställa upp för dig. Du har också en mycket fin kontakt med din farmor. Så du har din familj omkring dig.

Du har samtidigt kontakt med BUP. Den kontakten är också en mycket viktig länk till att må bättre framöver. Använd dig av den, det handlar om professionella människor som har mött många som du och som har kunnat hjälpa andra ungdomar till ett mycket bättre mående.

Jag uppfattar din desperation och känsla av meningslöshet. Det är en klen tröst  när du känner dig på botten, men jag vill ändå råda dig att ta tag i den hjälp som du har nära dig.

Håll ut med att du mår dåligt nu – du har hjälp inom räckhåll, hoppas du använder den!