Det ska se ut som en olycka

Hej! Jag är en tjej som varit deprimerad i ca 2 år nu. Från början skulle jag kalla min depression som ganska mild och sedan gick det helt utför. På sistone har jag velat ta livet av mig varje dag. Jag har även kommit fram till egna slutsatser. Jag skulle aldrig ta livet av mig för vill inte att mina föräldrar och kompisar skulle tro att det var deras fel vilket det verkligen inte är. Jag har kommit fram till ett självmord som ger garanterad död på en kort tid, relativt smärtfri samt det bästa med planen att det ser ut som en olycka vilket är perfekt då mina föräldrar inte kommer att tro att det var ett självmord så då kommer de inte att bli lika förstörda. De kommer såklart att bli jätte ledsna men de kommer att gå över efter ett tag vilket det inte hade gjort om de fick reda på att det handlade om självmord. Jag har ganska lätt att berätta om hur jag mår samt mina tankar för mina kompisar som förstår men direkt när någon vuxen frågar säger jag att jag mår bra och om de svarar skeptiskt är du säker svarar jag ja jag har bara sovit lite sämre ska gå och lägga mig tidigare. Vet faktiskt inte varför jag gör så är bara en inbyggd försvarsreflex antar jag. Jag har faktiskt försökt att berätta för mina föräldrar att jag var deprimerad men de fattade liksom inte och de svarade typ något som detta: du har inte gått och lagt dig i tid, gjort alla dina skoluppgifter i sista sekund vilket gjort dig väldigt stressad och ätit en dålig kost om du fixar detta kommer du att må bra igen. De tror alltså att jag inte försökt detta samt att jag bara känt detta i typ en månad vilket verkligen inte är fallet. Vetinte vad jag ska göra ätstörningen börjar även sätta större tag. Hela mitt liv faller samman känns det som, jag ligger efter i alla ämnen med hästlängder, struntar i allt, tappat motivtationen till allt, isolerar mig ifrån alla även kompisar, allt känns meningslöst, förjävligt och bara som en lång och mörk tunnel utan någon slutdestination. Kommer inte orka gå till skolan något mer och känner inte för att sitta på något jävla samtal för att jag har psykisk ohälsa, ja jag är ett mongo jag vet liksom. Det är obviossly något fel på mig då jag har allt de flesta drömmer om. Kärlek, skola, hus och hälsa. Men tycker ändå livet suger och ska bli skönt att få avsluta det.

kkf

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina och tydliga brev. Du är så ledsen och klandrar dig själv för att du mår dåligt. Och så visar du sådan omsorg om dina föräldrar och kompisar! Såhär ska du verkligen inte ha det. Men på en punkt måste jag säga emot dig, sorgen efter dig om du dog i en olycka skulle inte att ”gå över efter ett tag”, sådant bär föräldrar alltid med sig.

Det är starkt av dig att du försökt berätta för föräldrarna. Är det dom som frågat hur du mår? I vilket fall verkar någon/några förstått att du kanske inte mår bra och inbjuder dig att tala om det. Är du orolig att du ska bli tvingad till ett samtal med någon främmande proffs? Det låter lite som en ond cirkel; du blir tillfrågad hur du mår, men svarar undvikande så det fortsätter som förut …? När jag läser hur du beskriver din situation verkar det snart bli uppenbart för de vuxna hur du har det. Låt det inte gå så långt, du får svårare att komma tillbaka då.

De flesta föräldrar har svårt att ta in att deras barn mår så dåligt. Föräldrar reagerar ofta precis som du beskriver med att prata om olika förmildrande omständigheter. Jag förstår att det blev för svårt för dig att komma förbi det. För många i din situation kan det hjälpa att visa brevet du skrivit till oss eller att skriva ett nytt brev. Då får både du och föräldrarna möjlighet att tänka och formulera er på det sätt ni vill.

För du behöver verkligen hjälp eftersom du skriver att att det går utför efter att du varit deprimerad under 2 år. Du ska ta din känsla av vara i en utförsbacke på allvar. ”Samtal om psykisk ohälsa” låter verkligen inte lockande. Men nu handlar det om just dig och hur du tänker och mår. I ett terapeutiskt samtal utgår man från dig som person. Ingen gör någon värdering om bra eller dåligt, rätt eller fel, känslor kan inte värderas på det sättet. Eftersom du kan berätta för dina kompisar så skulle du kunna använda samma sätt för att tala med en behandlare. BUP-behandlare vet hur det kan vara för unga människor. Du kan också gå in på sajterna Snorkel och Shedo för information, blogg mm.

Så mitt förslag blir att du börjar med att prata eller skriva till dina föräldrar. När dom har tagit in hur du har det så kan dom hjälpa dig ta kontakt med BUP. Där behöver föräldrarna vara delaktiga (veta vad det handlar om) men de behöver inte vara med i allt.

Hoppas du kommer förbi undvikande-spelet och kan få hjälp att må bra bland de goda förutsättningar som finns omkring dig.