Prestationsångest, utbrändhet och stress

Hej! 

Jag är en tjej på 16, snart 17 år, som går mitt första år på gymnasiet. Jag har haft stora problem med ångest, panikångest, nedstämdhet, självskadebeteende samt självmordstankar det senaste dryga året. Det hela började med att jag hade sådan prestationsångest att jag tillslut (för knappt ett år sedan) blev utbränd (har ej fått några diagnoser, men var halt slutkörd). Efter det har jag inte vart som vanligt. Jag var redan nedstämd innan jag total kollapsade, vilket var typ i slutat av nian. För att dämpa ångesten skar jag mig, började även få självmordstankar. 

Efter sommarlovet började jag på gymnasiet, jag som alltid hade haft det så lätt både socialt och i själva skolarbetet tänkte "det här blir inga problem" men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag trivdes inte med naturlinjen och inte i min klass heller, vilket skapade så mycket mer ångest än vad jag hade. Genast började jag må ännu sämre. Jag valde att byta till ekonomilinjen, som jag nu trivs bättre med, men jag trivs inte i skolan alls. För mig är det så ovant att vara "osäker" och blyg i skolan för jag har alltid vart den ambitiösa och positiva tjejen som har massor av kompisar och är omtyckt av alla, därför känner jag liksom en press att vara "den" som jag tidigare har varit, vilket jag vill men har svårt för att vara nu när jag mår så dåligt. Mina betyg har även sänkts enormt sen jag slutade högstadiet och motivationen existerar inte. Jag hatar skolan och jag har ångest varje dag när jag ska dit. 

I december (2016) hände något som jag mår dåligt över. Jag hade pratat med en kille ett tag och vi bestämdes för att träffas vilket resulterade i att vi låg även fast jag inte ville. Grejen var den att jag blev så chockad av situationen att jag inte kunde göra motstånd överhuvudtaget, jag kunde inte ens säga "nej". Dock började jag gråta och sa "jag måste gå nu" och när han hade gått hem fick jag så mkt ångest att jag spydde. Men eftersom att jag inte sa "nej" eller så, så vet jag inte om detta är så allvarligt eller om det ens räknas som ett sexuellt övergrepp, det känns som att det var mitt fel och jag är besviken på mig själv som lät det hända. Jag försöker förtränga och acceptera detta för att komma över det, jag försöker intala mig själv att det kanske inte var så illa som jag tror, kanske överdriver jag? Men när det kommer över mig är det något som känns obehagligt att tänka på och något jag har ångest över. 

Jag har ångest över allt just nu, ångest över att gå upp på morgonen, ångest över att inte stiga upp, ångest att gå till skolan, ångest över att inte gå till skolan. ALLT. Ångesten göt att jag inte kan sova om nätterna, så jag ligger vaken och gråter. Jag känner mig helt tom, som att allt är hopplöst och meningslöst. Tankarna på självmord finns där dagligen och känns nu som en möjlig utväg. Jag orkar inte mer nu.

Matilde

BUP svarar:

Hej!

Du har kämpat på med för stor börda länge och hamnat över gränsen för vad du mäktar med. Att återhämta sig efter att ha kört resurserna i botten tar tid. För dig har det varit svårt utifrån att du kastats in i ny tillvaro med gymnasiet. Det är lätt att se att du har många resurser, som att du tagit tag i att du inte trivdes på den naturvetenskapliga linjen och bytte. Men du behöver stöd i att ta hand om dig själv så att du inte fortsätter att pusha dig för mycket. Den ångest som nu gör sig påmind i alla dagens moment behöver du få hjälp med. Det är viktigt att du inte fortsätter att försöka klara dig själv utan att du får en samtalskontakt där du får avlastning genom att prata om stress, ångest och oro. Samt inte minst, hur du ska hitta rätt med dig själv, vem du kan vara nu med dessa tuffa erfarenheter i bagaget. 

Du har dessutom varit med om en svår sak som du mår dåligt över och som jag tänker kan vara viktig att prata mer om. Det som hände med den killen i december är ett sexuellt övergrepp. Hela du har reagerat på att det som skedde var något du egentligen inte ville. Du var med om något som du mådde dåligt över då och som fortsatt att påverka dig. Den känslan ska du sluta ifrågasätta och istället få stöd i att hantera. Det som hände har hänt, men det betyder inte att du ska skuldbelägga dig själv. Sex är ett samspel mellan vanligtvis två personer och det kan vara mycket intimt och behöver vara förenat med respekt för de minsta signaler om vad som är behagligt och vad man vill eller inte. Att sex har inletts betyder inte att det måste eller ska fortgå. Din vilja och dina känslor är inte fel eller ska tryckas undan. Denna händelse ska inte vara bränsle till din självdestruktivitet. 

Jag tycker att du genast ska ta kontakt med en ungdomsmottagning så att du får komma till någon och prata mer om de saker du skriver om hit. Tillsammans kan ni fortsätta att reda ut, förstå mer och se om ungdomsmottagningen är rätt ställe för sig eller om en kontakt på BUP vore bra för att vända ditt mående i positiv riktning. 

Jag rekommenderar även Tjejzonen som är ett forum på nätet där du kan chatta med eller eventuellt träffa en så kallad Storasyster. Läs mer på deras sida. 

Ta mer stöd i denna tuffa situation!