Det gör bara ont

Hej, jag är en tjej på 15 år som har haft en massa problem i ca. 2 år nu. Jag har blivit diagnosticerad med depression, ångest och social fobi. Jag går knappt i skolan (max 2 lektioner i veckan), har inga vänner, gör knappt något över huvud taget och jag har ett självskadebeteende. Jag har börjat träffa en ny psykolog och försöker må bättre, vi har bra kontakt med skolan, jag och min pappa som jag bor med heltid har en bra relation för det mesta.

Men nu på sistone har jag börjat bara sluta orka och bry mig (eller alltså den delen har blivit mycket värre) . Det är ju bra när jag går till skolan så att jag inte isolerar mig osv. jag kan förstå det men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om någonting egentligen... Jag har inga intressen längre, det enda som är ens lite roligt är youtube och tv-serier och ibland något tv-spel. Det är många dagar som jag inte bryr mig om att gå och äta eller duscha etc och då tar det en extra timme eller mer att göra sånt. Och ibland har jag så lite motivation att jag inte kan röra mig över huvud taget.

När det är nåt jag måste göra men som jag inte vill/kan/vet att jag kommer få en ångestattack osv så har jag börjat tänka vad jag kan göra mot mig själv fysiskt så att antingen pappa ska förstå hur omöjligt det är eller så jag är för fysiskt skadad för att göra det. Jag är rädd för mig själv och vad jag skulle kunna göra. Ibland vill jag bara gå ut i trafiken eller hälla kokande vatten på mig själv eller liknande. Jag vill inte dö, men jag är redo att göra hemska saker mot mig själv. Jag sparkar väggar, slår mig själv om och om igen varje dag och skär. Det hjälper inte ens så mycket längre men det är bättre än att inte göra nåt. Att prata med psykologen skulle väl vara ett naturligt svar men jag har det extremt svårt att prata om mina känslor, jag skäms bara och blir väldigt obekväm och jag vet inte om jag skulle kunna få mig själv träffa psykologen igen. Han vet att jag har ett självskadebeteende men inte vad jag gör/hur mycket osv. Jag vill verkligen inte dö men jag orkar inte försöka leva och allt gör bara ont. Vad borde jag göra? Borde jag bli inlagd? Prata med någon om psykofarmaka? Jag har försökt bli bättre i över ett år men inget händer.

Tack

.

BUP svarar:

Hej!

Du ger mig en tydlig och detaljerad bild av hur svårt du har det. Det är möjligt att det är svårt för dig att tala om dina känslor men jag vill bekräfta att du uttrycker dig exceptionellt bra i skrift, jag blev tagen av hur påtagligt du beskriver ditt lidande.

Mitt uppe på den hopplöshet och ordlöshet du känner är det hoppingivande att du vill få hjälp även genom att du skriver till oss. Det är bra att du har en psykologkontakt och att du upplever att du har en bra kontakt med pappa som du bor hos.

Men det är också uppenbart att du behöver mer hjälp. Har du kontakt med psykologen på BUP eller någon annanstans? Det verkar så att du behöver träffa även en barnpsykiater och ni ska överväga en eventuell komplettering av din behandling med medicin. Om en inläggning är aktuell i ditt fall eller ej måste också bedömas där.

Men, det finns här ett stort men. Ingen kan göra en rimlig god bedömning och ta ställning till om medicinering eller inläggning behövs - det du frågar i ditt mejl - om du inte vågar säga som det är med dig. Jag förstår mycket väl att det inte är enkelt att berätta allt, du är inte heller ensam om känslan av att skämmas, att vara obekväm med sanningen. Jag vet inte om det hjälper dig när jag säger, vi på BUP finns till bland annat för just sådana ungdomar som du är, som har allvarliga svårigheter, som har tappat bort sig själva på ett eller annat sätt, eller söker efter mening och innehåll i sitt liv men hittar inte det på egen hand. Vi är också till för att hjälpa undomar så att de istället för att skada sig hittar utvägar och nya strategier att hantera det som gör ont.

Mitt praktiska förslag är att du visar ditt mejl och mitt svar till dig både för den psykolog du träffar och även för din pappa. När en ungdom brottas med sådana svårigheter som du är det jätteviktig att även familjemedlemmarna lär sig att stötta ungdomen på ett bra sätt. Eftersom du i grund och botten har en god relation till din pappa finns det något att bygga på om och när ni också får några gemensamma samtal hos din behandlare. 

Jag bifogar här några länkar som du kan läsa på och få mer information. Hoppas det hjälper dig också med att förstå att dina problem är svåra men inte unika och att det finns god hjälp och behandling. Istället för att fantisera om hur du kan skada dig själv ännu mer är det den väg jag föreslår här som du ska följa. Glöm inte att du formulerar dig så väl i ditt mejl att alla som läser det förstår ditt behov av hjälp och behandling.