Lever på utsidan, men på insidan är jag död

Hej, jag mår inte bra och har inte gjort det på länge. Tror det började i 5:an eller 6:an. Jag orkar inte mer. Har tänkt på att dö men vågar inte pga min familj. Har läst historier om hur folk som känner någon som begått självmord känt sig och jag vågar inte göra så mot min familj även om jag ibland känner att ingen bryr sig förutom min mamma. Men det känns som om hon prioriterar mina småsyskon före mig. Jag har ingen att prata med om hur jag mår för jag de skulle inte förstå, de bryr sig inte och jag vet inte om t.ex mina vänner skulle lämna mig för det har hänt en annan person. Och de tycker att dem som är deprimerade eller dem som tar självmord är själviska osv. Mamma tror att jag har ADD eller ADHD för min pappa har det. Jag lever på utsidan men på insidan är jag död, det känns som om jag har ett stort hål i mog och att det inte är värt att leva. Jag vågar inte heller gråta men gör oftast det när jag vet att alla har lagt sig och jag är ensam i mitt rum. Kan inte ens sova då mina tankar är "högljudda", har darför musik för att höra dem mindre men de funkar bara ibland. När jag är med vissa så kan jag åtminstånde fejka det, men det funkar inte alltid. Ibland kan jag inte kontrollera gråtandes vilket blir pinsamt, kan gråta om ingen förstår mig, varesig det är känslor eller något de inte fattar. Kan jag söka till BUP eller är det bara för de med mer allvaligare problem. Kan någon som jag inte känner hjälpa mig?

Tack för svar och för att du orkat läsa så här mkt och förlåt för kaoset.

Carat

BUP svarar:


Hej!

Tänkte börja med att säga att du absolut kan söka till BUP. Du är så ledsen och känner dig så ensam att du funderar på att ta ditt liv, det är för mig tydliga tecken på att det är allvarligt nog och att du behöver hjälp.

Eftersom du är 16 år så kan du söka själv till BUP, men jag tänker att det bästa vore om du kunde prata med dina föräldrar (eller någon av dem) och få hjälp  med att ringa. Det kan kännas skönt att gå med en förälder, åtminstone första gången

Jag skickar med artiklar om hur det går till på BUP och hur det kan hjälpa att prata. Du undrar hur någon som inte känner dig kan hjälpa och ibland är det bra just för att det är någon som inte känner dig men som är van att möta ungdomar som mår dåligt och som kan till exempel ställa frågor från annat perspektiv.

När man bara tänker själv blir det lätt så att man upprepar samma tankegångar och kommer fram till samma svar. Det brukar finnas möjlighet att prata ensam med någon också men jag tänker att dina föräldrar skulle behöva veta lite om hur du mår för att kunna stödja dig i det här. Kanske att ni också skulle kunna prata om sådant som att det ibland känns som om din mamma prioriterar dina småsyskon och att din pappa inte bryr sig. Ibland kan föräldrar vara till mer stöd än man kan tro om de förstår att det verkligen är allvar. Men det är du som känner dina föräldrar bäst och måste avgöra det. 

Du tror inte heller att dina vänner skulle förstå och är rädd att de skulle lämna dig om du börjar prata om hur du mår. Kanske att du skulle ha glädje av att chatta med någon,  på till exempel tjejzonen eller hos Tilia? Om det är så bland dina vänner att man undviker att prata om det som är svårt, så kanske det är ett alternativ? 

Jag inte tyckte ditt brev var kaotiskt, och jag tror absolut att du kan få hjälp.