Känner mig bara tom

Hej. Jag är en tjej på 15 år snart 16 år. Jag känner mig inte ledsen men inte heller glad, är det något fel? Jag känner mig snarare tom. Jag vill vara med människor men ändå inte, vill vara med killar men ändå inte och jag vill göra mina läxor men gör dem inte. Tänker att jag vill men känner inte att jag vill. Är i nästan alla sammanhang negativ oavsett.

Jag åkte a-traktor med min kompis i Brålanda. En kille hon var intresserad av bjöd med oss så vi åkte dit och deltog i tomteparaden. Den tomma problemlösa musiken, dricka och avgaser. Jag trivs i de har inget emot de jag trodde att jag var glad men tänkte många gånger att mitt sätt att känna lycka är långt ifrån hennes. Hon kan inte sluta le och vet inte hur hon ska snacka. Jag kände mig som vanligt i kroppen? Men de va kul att vara där. Vi satt i a-traktorn, hon sjöng med o jag bestämde musiken i den situationen frågade jag mig själv varför jag inge var glad eller jag va glad men kändes inte. 

Samma som när jag o en annan tjejkompis satt vid en kanal och hag skulle röka. Vi hade gått från centrum för att sätta oss där men något vi inte hade märkt va att en äldre man gick efter oss. Näe vi satte oss på bänken ser jag att mannen står på avstånd, kollar på oss och har samma "pose" som om han skulle kissa mot huset där. Han stog så länge. Sen slutade han när jag hade kollat bak ett antal gånger o ställde sig bakom ett träd istället som var närmare. Jag ville ju röka men med tanke på min ålder inte bli upptäckt så jag sa till henne att vi skulle gå. Vi reser oss och vi ser att mannen står och runkar där bakom samtidigt som han kollar på oss. Hon börjar småspringa i panik och nästan gråta. Men jag? Vi va med om samma sak men jag kände mig som vanligt, självklart vet jag hur man ska bete sig i situationer så jag spelar med.

Eller när man går genom nordstan och de är mycket invandrare, jag är inte rädd alls. Eller när jag får saker jag känner mig inte tacksam men jag ville ju ha de?

En av mina nyare kompisar frågade mig för ett tag sedan om jag var deprimerad för han känner igen sig i mycket jag säger. Han undrade eftersom att han själv har en depression. Tyckte de va lite små löjligt och svarade självklart att jag inte va de. Men tänkt på de en del och kollade på en video angående "nombness depression". Allt de hon sa kändes som att hon beskrev hur jag kände mig och hur jag upplever saker. Fast de känns ju konstigt hur jag skulle ha en depression? Jag har ingen viktig människa som har gått bort, jag har alltid haft någon vän och jag har kontakt med alla i min familj. När jag tänker på min framtid ser jag inte vad jag vill jag hade inte haft något emot att proppa i mig massa piller för att ta slut på de men vill ändå inte, jag har ingen stabil framtid? 

De senaste har jag tappat min koncentration nästan helt och känner ofta att jag får panik i situationer med människor där de känns som jag är instängd o vill bara därifrån och börjar gråta. Vad har jag för problem?...

Camilla

BUP svarar:

Hej!

Jag kan inte säga om ditt problem motsvarar någon diagnos, då skulle vi behöva träffa varandra och tala mer om till exempel hur ditt liv har sett ut och vilka omständigheter du lever i nu och annat. Men, det du beskriver förstår jag som oro för att du känner dig avtrubbad, att dina känslor inte känns verkliga. Att det känns tomt och att du inte upplever att något är spännande eller roligt längre.

Du tar också upp hur orolig och ledsen din kompis blev när ni blev utsatta för ett sexuellt övergrepp medan du inte riktigt kände dig berörd. Det är väldigt olika hur man reagerar och det finns inte något "rätt sätt" att reagera. Som jag förstår det blir ditt problem att du funderar över hur du borde ha reagerat, att du inte får tag i några känslor utan att allt blir likgiltigt.

Man brukar ibland tala om själviakttagandet som ofta kommer när man är ledsen, man är inte riktigt närvarande utan allt känns falskt och man ser sig själv utifrån, nästan alltid negativt. Man blir en betraktare och livet känns inte som det är på riktigt.

Du behöver hjälp att reda i vad det är som gör att du känner dig så avstängd. Du funderar över depression och en depression kan komma utan att det finns någon tydlig orsak (jag skickar med artiklar om depression). Men ledsenhet och tomhetskänslor kan också ha andra orsaker. Många beskriver att de inte riktigt tycker att de har rätt att vara ledsna när de inte kan peka på någon tydlig orsak till det, men ibland är det inte så tydligt och man behöver hjälp att förstå mer av vad som händer med en. 

Mitt råd är att vända dig till närmaste ungdomsmottagning eller till BUP. Om du kan prata med dina föräldrar så är det bra, då kan de kanske hjälpa dig att ringa BUP och även själva få hjälp att stödja dig på bästa sätt. Du är bra på att ge exempel på hur det blir för dig så ta gärna med dig dem, nerskrivna eller i bakhuvudet.

Jag tror att du kommer att få hjälp så att du så småningom kan känna dig mer levande igen. Med tillgång till dina känslor.

Jag har träffat många som upplevt liknande och kommit igenom det.