Blev våldtagen

Hej. Jag är 17 år, och jag har varit dålig i flera år - eller iallafall långt från okej. Jag blev våldtagen för ett år sedan- och sedan dess har så mycket skett. Jag tror att det triggade igång allt illa jag kände och vred upp det till max, eller nåt. 
Jag minns att jag berättade om detta för min bästa vän och min syster, jag minns exakt hur jag berättade det. Och jag minns exakt hur de reagerade. Min bästa väns reaktion när jag berättade det var förminskande och ifrågasättande. "Men sa du nej då?"
Jag intalade mig själv i månader att allt var bra, och att jag inte hade blivit våldtagen. Att jag bara hade överreagerat och att allt va fine. Men kort därefter upptäckte jag en ändring i mitt beteende. Jag var mer stressad än vanligt. Jag VÄGRADE erkänna att jag hade blivit utsatt för något sådant. Och att mina vänner hade hört min story och sagt att jag överreagerar eller att ansvaret låg på mig att säga ifrån, att säga nej. 
Sedan gick det ett tag. Jag var mer fixerad över mitt utseende, kände självhatet gro. Jag började höra elaka tankar om mig själv. Du är INTE NOG. Du är inte social nog, du är inte likadan som du var ett år sedan. Din bästa vän gillar säkert inte dig. Du blir attached till människor för lätt. Du är sämst- du FÖRTJÄNAR att gråta. Skada dig själv, gör det. 
Jag gjorde ju dock inte det. Jag skadade aldrig mig själv påriktigt. Förrän nu då. 
Tydligen utlöser ju smärta endorfiner. För övrigt skrämmer jag mig själv med tankar på självmord. Jag finner det fascinerande, till och med. Jag kan komma på mig själv med att tänka på vilka reaktioner det skulle få bland mina vänner, min familj, alla som inte märkte. Jag har sagt samma sak i åratal. Jag vill bara må bättre. Jag känner aldrig ren lycka. Jag är rädd för att stressa mina föräldrar. De vet, men de vet inte allt. De vet inte att jag kan va en fara för mig själv. De vet inte att jag tänker på att checka in mig själv på ett psyke om jag inte klarar skolan, eftersom jag tror att jag kommer vilja dö då. 
Men jag vet. Jag är rädd att jag är deprimerad, jag tror att jag kan ha haft det ett bra jävla tag nu. Har tagit kontakt med BUP, men vad mer kan jag göra? 

RW

BUP svarar:

 Hej!

Tack för ditt brev!

Du ger en mycket god beskrivning av hur man kan reagera efter att ha upplevt en traumatisk händelse. Hur tidigare svåra känslor igen kan komma upp till ytan. Hur man kan bli stressad och överspänd och som på vakt ifall något mer skulle hända.

Hur man kan försöka förneka det som hänt, känna självförakt och också börja föra våld mot sig själv. Det är alla reaktioner på trauma och visar att våldtäkten varit en svår upplevelse för dig som du behöver få hjälp att bearbeta.

Din bästa väns reaktion var som du säger förminskande och ifrågasättande. Men varför, tror du? Klarade hon kanske inte känslomässigt av att leva sig in i det du upplevt utan behövde för sin egen skull göra upplevelsen mindre skrämmande. Det säger mer om henne än om rimligheten i din egen upplevelse.

Du har sedan själv försökt förminska och kanske ifrågasätta det som hände. Men det går som du sett inte i längden.

Det är bra att du tagit kontakt med BUP. Du undrar vad du kan göra mer. Jag tror att du ska försöka se ditt mående nu som något som hör ihop med det du varit med om och som kommer att bli bättre när du får behandling.

Försök att inte ifrågasätta dina känslor men tänk på att det kommer att kunna bli bättre. Om dina tankar på att vilja dö skulle bli starkare ska du ringa BUP som också har akutansvar direkt.

Lycka till!