Har svårt skilja på verklighet och fantasi

Hej!

Jag är en sextonårig tjej som på senaste tiden har börjat må rätt kasst. Till en början har jag tänkt att det nog bara är en jobbig period eller kanske depression men har på sistone börjat fundera på om jag kan ha någon psykisk sjukdom.

Här kommer min diffusa och säker långrandiga beskrivning:

Jag känner mig konstant jättetrött, har inte ork till någonting och kan aldrig få tillräckligt med sömn. På helgerna kan jag ligga och sova till långt efter tolv, totalt oförmögen att stiga upp. Jag har hamnat efter i nästan allt skolarbete. Det tar veckor för mig att komma igång med en uppsatts. Jag har skolarbeten som är färdiga så när som på någon minimal detalj, men kan inte få mig själv att göra färdigt och lämna in dem. Det mesta känns meningslöst. Emellanåt orkar jag inte ens måla eller spela gitarr längre.

Jag har en jätteobehaglig känsla av att inte kunna skilja på verklighet och fantasi. Ibland känns det som att jag befinner mig i en dröm eller läser en bok, människorna runt omkring förvandlas till karaktärer som inte verkligen finns. Ibland känns det istället som om det är jag som är påhittad. jag har plötsligt ingen aning om vem jag är, vad jag har för värderingar eller vad jag vill. Jag kan sitta i flera minuter och titta på strukturen i en textil, en kaka eller mina egna fingrar i ett försök att greppa verkligheten.

Framåt kvällen blir verkligheten suddigare och suddigare. Det är som att mina egna tankar är verkligheten, medan omgivningen bara är en illusion. Jag inbillar mig skuggvarelser som förföljer mig (jag kan inte se eller höra dem men är övertygad om att de finns där). Jag får panik om jag måste låsa in mig för att duscha eller gå på toaletten (och då blir lämnad ensam med mina tankar). Ibland kan jag dessutom få för mig att människorna runt omkring mig är ute efter mig eller, ännu värre, samarbetar med skuggvarelserna. Jag måste alltid kolla garderob, säng och skåp innan jag går och lägger mig. Jag är livrädd för att lägga undan dator eller böcker, då de ibland är den enda kopplingen jag kan känna till verkligheten. Vissa nätter ligger jag krampaktigt vaken tills jag somnar av utmattning frammåt småtimmarna. Jag svettas och är som paralyserad.

Dessutom känner jag mig jättevilsen i sociala situationer. Jag har alltid en gnagande känsla av att inte passa in. Det känns som att det finns någon sorts hemlig kod som alla utom jag känner till. Jag upplever att alla runtomkring mig, till och med mina närmsta vänner och föräldrar, VET att jag är konstig. De tycker att jag är jättekonstig, -äcklig eller -ful och och vill egentligen bli av med mig men ömkar mig och säger därför ingenting. Ibland tar känslan av att allt är en dröm över så mycket att jag blir totalt ointeresserad av att komunicera med andra eller inte klarar av alls att befinna mig bland andra människor.

Jag har tidigare besökt en mindre mottagning, då väntetiderna på bup var så långa. Tyvärr blev jag varken tagen på allvar eller förstådd där, då jag vid den tidpunkten inte kunna förklara min situation mer än starkt obehaglig. Jag ber om ursäkt för mitt fruktansvärt långa mail. Jag behövde nog skriva av mig lite, synd att det ska gå ut över nån stackares arbetstid. Jag förstår att det är omöjligt att sätta någon diagnos utan utredning. Jag undrar vad orsaken skulle kunna vara, om jag borde be om hjälp eller om jag kann hantera det själv på något sätt. Kan det vara en psykisk sjukdom eller överdriver och inbillar jag mig bara? Är jag galen?

Tack för att du tog dig tid att läsa min fråga (ifall du gjorde det).

Maskrosflicka

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Bra att du skriver hit och väldigt tråkigt att den BUP-mottagning du besökte inte förstod din situation.

Nu beskriver du din vardag väldigt klart så jag är säker på att du inte kan missförstås. Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med BUP igen. Om du har svårt att förklara i ord så kan du ta med ditt brev där du beskriver så bra vad som händer. Du har en del frågor i slutet av ditt brev som jag inte kan svara på. De problem du beskriver, att du har svårt att hålla kontakt med verkligheten och glider in i dina egna tankar och fantasier, kan ha olika orsaker och finnas med i flera diagnoser.

 Men oavsett diagnos mår du ju väldigt dåligt och blir skrämd av dessa förföljande skuggvarelser som du nästan upplever som verkliga ibland och det är skäl nog att söka hjälp.

Nej, jag är väldigt säker på att du inte överdriver och inbillar dig utan detta är något du ska ha hjälp med. Det blir ändå du i slutändan som kommer att hantera detta själv men med hjälp och stöd.

Du undertecknar med ”Maskrosflicka”. Kanske har du varit med om saker som inte har varit så lätta att hantera för ett barn? Jag vet inte vilket stöd du har i din omgivning men det är bra om du kan prata med din föräldrar om hur du mår så de kan stötta dig. Om du tänker att de tycker du är ful, jättekonstig och egentligen vill bli av med dig kanske det kan vara svårt att prata med dem? Bra om du kan tänka att detta är tankar du har nu och de behöver inte stämma med vad dina föräldrar egentligen tänker om dig. Dessa obehagliga tankar om att vara äcklig, ful och oönskad kanske är något du ibland tänker om dig själv och då är det lätt att tänka att också andra tänker så. Försök hålla en skillnad mellan vad du tänker och vad andra tänker – kan vara väldigt olika.

 Som jag skrev tidigare tycker jag du ska ta med ditt brev till BUP så de förstår hur dåligt du mår nu. Jag tycker inte du ska behöva vänta lång tid för att få hjälp utan snarast.

Lycka till!