Kan inte prata med någon

Hej! Okej från början. I 1-5 blev jag mobbad för hur jag såg ut och vilka kompisar jah hade, och vad jag gjorde. mig. jag bytte skola i femman (efter jullovet) till en annan skola. Där blev jag inte mobbad, men folk lämnade mig utanför. sen bytte jag skola igen efter sommarlovet. I 6:an. Nu går jag då i sexan är 13 år. jag blir lämnad utanför och har inte många vänner alls. Aja allt detta ledde till att jag började må dåligt, mycket sämre självbild o självförtroende. Detta började i fyran. Jag började ändra på mitt utseende mer och mer. I femman-sexan, började jag skära mig för att jag hade läst att folk gjorde de. Första gången så gjorde jag det bara för att jag ville testa. Då kom mina föräldrar på mig. Efter det vågade jag inte eftersom förra gången fick mina föräldrar reda på det och blev jättearga. (hatar när mina föräldrar bli arga på mig). Men sen i 6:an så började jag skära mig. Då märkte de också men då orkade jag inte bry mej för att jag mådde så pass dåligt att jag kände att det hjälpte. Sen skärde jag mig grovare och grovare. Medan jag gjorde detta (det här är nu också så tänk att jag skriver så som det var då och nu) så hade jag panikattacker 1-4 ggr om dagen och otroligt mycket ångest hela tiden, asså det finns verkligen ingen gång jag inte har ångest. Mår allmänt jättedåligt över min kropp och varför jag finns osv. Jag tror jag har en depprision men har inte fått diagnosen. Jag kan inte prata med någon om detta. Jag har försökt prata med mina föräldrar några gånger men de blir bara jättearga, tar min mobil som straff, och går därifrån. Asså jag kan verkligen inte prata med dom om hur jag mår för det känns bara konstigt. Vet att alla tycker "ja men prata med dom, dom fattar nog". Men nej. De fattar inte. Mamma tror att jag mår bra och så fort jag säger nånting så får hon panik. Jag fattar att de är för att hon blir orolig, men hon kan väl tänka lite på min situation. Jag har en pappa men han skulle aldrig fatta så skriv inte ens att jag ska prata med honom. Har pratat med skolkuratorn en gång om hur jag mår. Och de har ju tystnadsplikt. Men hon säger att om hon blir för orolig måste hon ta upp det med föräldrarna. Och jag vill verkligen INTE att mina föräldrar ska veta hur jag mår. För de blir så arga. Och senaste gången jag pratade med skolkuratorn om min sömn (att jag går och lägger mig runt 3-6 på natten på helger, o runt 2 på skoldagar) sa hon hatt hon skulle säga det till mina föräldrar. Och det va liksom ingenting jämfört med hur jag mår och vad jag skulle kunna säga så jag kommer liksom aldrig säga något "djupare" till henne för hon blir ju tydligen orolig för minsta lilla. Och har ingen annan och prata med. Ifall jag ska gå till en ungdoms mottagning måste jag ju ha tillåtelse från mina föredrar och jag vill ju inte prata med dom om hur jag mår. Ja har ätstörningar också o sover jättedåligt. Mina föräldrar vet ej om detta. Och det vill jag inte heller. Jag liksom stänger allt inom mej och tillslag kommer jag orka mer. Hat ingen att få hjälp av. För mig räcker det inte att bara prata. Jag behöver hjälp. Jag tror jag har många diagnoser som inte är diagnostiserade. Men det känns som det aldrig krm hända, att jag får en diagnos som jag kan få medicin för. Känner mej så ful hela tiden, ja kan absolut inte gå ut utan smink eller att jag plattat mitt hår. Orkar verkligen inte med nånting just nu (speciellt skolan). Har fortfarande självskadebeteende och söker mkt bekräftelse. Jah vill bara få ut allt ur mig. Att e BA kaos i min hjärna. Skulle vilja skriva mer men kan ej. Tack för att du läste, betyder mkt. Ha de bra <3

Har ingen och prata med och kan inte prata med någon

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver hur du både både äter och sover alldeles för lite och känner att det bara snurrar runt när du tänker på det som hänt och händer.
Jag tänker att mobbning ofta lämnar spår och kan göra att du har lättare att tänka att det är något fel på dig. Erfarenhet av mobbning gör det också ofta svårare att våga anförtro sig åt andra - just för att man har varit med om att andra människor har varit elaka.  

Jag ska inte föreslå att du börjar med att prata med dina föräldrar, eftersom du så tydligt beskriver att du försökt men att det känts som om de bara blivit arga. Så småningom kanske du kan få hjälp av någon annan vuxen med att försöka att få dem att förstå dig bättre men det får bli en senare fråga.

Du skriver att du känner att det inte räcker att prata och att du tänker att du skulle behöva en diagnos och medicin för den.
Men, det viktiga just nu är att du får kontakt med någon så att du inte blir så ensam med att grubbla över allt. Du ska inte behöva skada dig själv för att klara panikattacker. Det finns andra sätt som hjälper för att stå ut, sätt som inte leder till mer problem, vilket självskadande ofta gör.

Det är också så att när man inte sover och äter så minskar motståndskraften och man får lättare ångest och får svårare att tänka klart och stå emot panikkänslor. Så det är mycket som samverkar just nu och gör att du får svårt att klara allt själv.

Du behöver inte ha tillstånd av dina föräldrar för att gå till en ungdomsmottagning. Du kan gå dit själv utan att dina föräldrar blir informerade. Om du känner att du inte vågar berätta för din skolkurator av rädsla för att hon ska kontakta dina föräldrar så är det ett alternativ.

Även till BUP kan du söka själv och har rätt till ett bedömningssamtal, men du kommer nog att bli bli tillfrågad om att ta med dig dina föräldrar.

Du kan också ringa till BRIS telefonnummer 116111 och prata anonymt med en kurator. Då skulle du kunna få hjälp att reda lite i kaoset och bena ut vad som är vad och hur du ska börja. 

Så tveka inte utan ring direkt, du ska inte behöva klara det här ensam.