Inget att hålla mig kvar vid

Hej.

Livet är bara mörker. Det finns inte ens en strimma ljus kvar. Det spelar ingen roll vad jag gör, allt blir fel i alla fall. Jag gör mitt bästa men det är inte tillräckligt. Jag försöker kämpa men mörkret blir bara tätare.  Jag har ingen familj kvar, inga vänner. Ingenting att hålla sig kvar vid. När folk ser mig ser de inte den rikta mig, bara problembarnet. Jag är trött på att folk dömer mig innan de har lärt känna mig. De tror att de har rätt om mig fast de inte kan komma längre från sanningen. De kan aldrig fatta att de inte hjälper. Det enda de har gjort är att göra allting värre, mycket värre. Så fort jag får chansen kommer jag dö. Och jag menar det. Det finns ingen anledning till att leva längre. När jag är död behöver jag inte tänka mera på framtiden. Allt kommer att bli bättre när jag är borta. Och ingen kommer att sakna mig. 

C

BUP svarar:

Hej!

Vill börja med att säga att det även om det nu känns som att det inte ens finns en strimma ljus kvar så kommer det att öppna sig möjligheter ut ur mörkret. Det där inre självpratet som säger till oss att vi är oälskade, inte värda att må bra, att det vore lika bra att vi inte fanns är inte så lätt att stå emot när något händer som får en att känna sig misslyckad eller avvisad.
Men, även när man känner sig som mest övergiven kan det gå att hitta lösningar. Men det låter som om du hamnat i ett mycket ensamt läge.

Du har kämpat själv men känner att de runt dig inte sett hur du ansträngt dig och att de ser dig som ett "problembarn" och inte ser hela dig. 

En människa har ju många sidor och jag tänker att det kanske just nu, när du är så ledsen och ensam, blir svårt för dig att våga tro att någon ser dig. Det kan vara så att någon uppfattar mer än du tror av hur du anstränger dig och hur ömtålig du är just nu. För många är det så att man är som mest arg och avståndstagande när man är som ledsnast och behöver någon som mest - blir det så för dig?

Kan du tänka på någon som du skulle kunna sträcka ut en hand till? Någon du tillsammans kan dela dina tankar med - och bara det brukar göra att svåra saker känns enklare.
Att vara ensam med sina funderingar gör lätt att man går i samma spår utan att komma ur dem. Vi människor ser ofta bara det dåliga när vi mår dåligt och är nedstämda. Jag vet inte så mycket om vad det är som gör att du har självmordstankar - men vad det än handlar om så behöver du någon att prata med. 

Du säger att du inte har någon familj kvar. Jag vet inte om du menar att du inte bor med din biologiska familj, men oavsett var du bor så kan både du och de du bor med behöva hjälp för att fungera bättre ihop. Det brukar kallas familjebehandling och det finns både inom socialtjänsten och BUP,  beroende på vad det är man behöver hjälp med.

Bris finns kuratorer som är till för barn och unga som behöver prata med en vuxen. De finns tillgängliga på chatt och telefon vissa tider. Deras telefonnummer är 116 111 och det går bra att vara anonym. Samtalet syns inte heller på telefonräkningen.

Jag tänker att du skulle kunna börja med det för att få hjälp med hur du kan gå vidare. Självmord är aldrig en lösning, det är så många som överlevt och fått tillbaka livslusten och som är tacksamma över att de lever. Det kan kännas så när allt är som mörkast, men det handlar istället om att ta hjälp för att stå ut när det är som värst.  

Det du behöver är hopp. För du är värd en framtid!