Känner mig löjligt förvirrad

Jag känner mig bara förvirrad och jag vet inte vad men lite bakgrund kanske för jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annars. För några år sedan var jag mobbad, mellan förskolan och åttan i och med att jag då bytte skola. Jag blev aldrig riktigt nära med någon där men ingen var elak och jag lämnades ifred. Kunde fortfarande vara med  dem om jag ville, kändes mer som att det bara var jag som försökte. Under åttan började jag självskada och hade självmordstankar och mådde generellt sett hemskt detta är på vissa sätt bättre på andra sämre. Skär mig mindre men mår fortfarande inte bra. Nu till typ huvudproblemen som det känns som att de påverkar mig mest just nu.

Jag har haft en del problem hemma. Jag har läst en del om det och vissa saker (Som att min pappa och brorsa har kallat mig glåpord, slagit mig några gånger, förlöjligande) skulle tekniskt sett  kanske kallas för barnmisshandel men samtidigt känns det inte som att jag har någon rätt att egentligen må dåligt över det eller vara arg på dem för det vet inte vad fan jag ska känna egentligen för de är världens under baraste större delen av tiden och samtidigt vågar jag inte berätta om att jag har mått och fortfarande mår dåligt för att jag är rädd för att de ska bli arga på mig och senaste gångerna som jag verkligen har sagt något om ett svårt problem jag haft har reaktionerna inte varit de bästa. Första gången var att jag efter att ha bytt klass i sexan berättade att jag började bli mobbad igen fast av andra personer och pappa i princip sa att det var mitt eget fel (samtidigt när jag först berättade om nåt i trean fyran sa han att an var sårad att jag inte sagt något tidigare vilket var för att min storebror sa att de redan visste???) och en annan gång i somras när det var mycket bråk hemma och jag till slut inte orkade med mer och bara skrek ååt dem att sluta och att det var barnsligt att de bråkade över vem som hade haft sönder en lampa och minn pappa satte sig blixtsnabbt framför mig, grep tag i mina handleder så hårt att det gjorde ont och skrek bara några centimeter från mitt ansikte att man inte pratade med sina föräldrar så (inget har hänt sedan dess)

Det leder vidare till det andra vilket är att jag inte vet vad i helvete som händer med mig och typ mat för jag har haft perioder då jag äter väldigt lite och tränar väldigt mycket och knappt kan äta för att jag mår så dåligt över det och känner mig tjock trots att jag är borderline underviktig och sedan äter tills jag mår illa fast aldrig får mig själv att spy och ibland fortsätter att underrätta väldigt mycket efteråt och ibland äter normalt i ett par veckor och går upp igen innan jag börjar begränsa vad jag äter åter igen och cykeln upprepas och jag har gjort det av och till i två år och kommer alltid tillbaka till det och jag vet inte om jag kan kalla det en ätstörning eller om det bara är ett konstigt sätt att äta?

Jag är bara löjligt förvirrad...

PS går i gymnasiet nu, har vänner livet är mycket bättre på många sätt men jag vet inte

T

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Först vill jag skriva om din hemsituation för jag förstår det som att du lever med åtminstone två oberäkneliga personer, din pappa och din bror. Du beskriver att de är "världens underbaraste större delen av tiden" men samtidigt är du rädd för att berätta när du är ledsen för något, har ett problem eller på något sätt behöver hjälp. Det är inte svårt att förstå att du inte vet vad du ska känna för på din beskrivning låter det som att den reaktion du fått när du försökt dela dina känslor varit avvisande. Tänker på "jag är sårad för att du inte berättat, det är ditt eget fel". Det är en svår situation att leva med en förälder som både är varm och avvisande, som inte står ut med att bli ifrågasatt eller blir osäker utan då slår eller förlöjligar. Det är inte bara "tekniskt sett" barnmisshandel. Du skriver ingenting om din mamma men jag förstår det som att hon i alla fall inte kunnat skydda dig. Att leva i den otrygghet det skapar att inte kunna lita på sina närmaste är en svår erfarenhet. Har man som du även erfarenhet av att bli mobbad är det väldigt lätt att börja tro att det är något fel på en. Många med liknande erfarenheter berättar om att de känner skam och skuld fast det för en utomstående person är uppenbart att det inte är något de haft en möjlighet att påverka. Det man inte kan påverka har man inte ansvar för.

Och det leder mig över till dina tankar om vikt och mat. För mig låter det som att du har svårt att vara nöjd med din kropp och du skriver att du ägnar mycket tid åt att tänka på det så det kan nog rubriceras som ätstörning(jag skickar med artiklar).

Du går på gymnasiet nu och har vänner och ett bättre liv vilket tyder på en inre styrka och överlevnadskraft. Jag skulle önska att du fick hjälp att gå igenom vad som hänt dig så att du inte behöver skada dig själv längre för att hantera när svåra känslor kommer upp, det är ju något som inte hjälper i längden utan så småningom blir ett problem i sig.  Det kanske är svårt för dig att våga lita på någon men jag tror att det är nödvändigt och att du kan få mycket bra hjälp. Du kan välja flera olika vägar, till BUP mottagning (finns kontaktuppgifter här på förstasidan), till närmaste ungdomsmottagning eller till skolkurator/skolsköterska. Det finns också en organisation SHEDO som kanske skulle kunna vara till stöd om du vill gå in på nätet. Jag skickar också med artiklar. Föreningen Tilia är en ideell organisation som erbjuder stöd för unga med psykisk ohälsa om du föredrar en sådan väg.

Du kommer att få hjälp att gå vidare med ditt liv och fortsätta att få det bättre så tveka inte.