En förvirrad och jobbig tid

Hejsan! Den senaste tiden har varit förvirrade och jobbig för mig. Jag har mått dåligt ungefär ett år och har utvecklat ett självskade beteende. Jag har också haft självmords och olyckstankar. Även planerat hur ett eventuellt självmord skulle isåfall ske. Allt detta trots att jag är väldigt rädd för döden. Jag är ofta trött, så pass trött att mina föräldrar har övervägt att ta mig till sjukhus, och tycker roliga saker är tråkiga. Jag blir ständigt uppmuntrad till att må sämre av min också dåligt mående kompis. Som för övrigt är också den enda av mina kompisar som bryr sig och delvis vet hur jag mår. Han vet dock inte om självskadebeteendet. Är rätt blyg av mig och bryr mig mycket om vad andra tänker om mig. För ett tag sen hände en grej som fick mig att flippa ur lite. Mina händer darrade och jag hade svårt att andas, kändes som tungt tryck mot bröstkorgen. Mina muskler kändes förlamade samtidigt som jag bara ville springa och gömma mig i ett hörn och dö (Panikattack?). Jag vet att ni inte ger ut diagnoser så här, men jag undrar om detta skulle kunna vara en depression eller något liknande. Även om jag borde söka hjälp med detta. Tack på förhand.

Snälla behöver hjälp.

Lost

BUP svarar:

Hej!

Det har varit en förvirrad och jobbig period i ditt liv sedan ungefär ett år tillbaka. Det kan finnas olika orsaker till det, alltifrån en så kallad utvecklingskris som är ganska vanlig just i din ålder till en rad olika andra eventuellt svåra händelser och motgångar eller stress eller en del relationsproblem hemma eller/och i skolan, bland vänner. 

Vad som än ligger bakom ditt mående måste man ta det på största allvar. Att börja skada sig själv och gå med självmordstanker tillhör inte utvecklingens "vanliga variationer". 

Du är klok nog att veta att någon diagnos kan vi inte ställa här. Din ständiga trötthet kan ha delvis fysiska orsaker (som vitaminbrist, hormonella förändringar etc) och det är alltid viktigt att reda ur detta. Det var inte helt obefogat av dina föräldrar att tänka på att gå till en läkare med dig. Efter att man har uteslutit alla sådana förklaringar eller samtidigt med det måste du ändå få hjälp med din nedstämdhet och den ångest du upplever och att kunna sluta skada dig själv, nedvärdera dig själv.

Dina föräldrar har redan varit uppmärksamma på att någonting inte står rätt till med dig när de ville ta dig till doktor. Det är ett tecken på att de ser dig och vill hjälpa dig. Därför vill jag uppmuntra dig att du säger till dem att det inte bara är "trötthet" det handlar om. Jag vet att det kan vara jättesvårt att berätta om självskadebeteende och självmordstankar för sina föräldrar. Man kan vara rädd för att de blir arga eller alldeles förtvivlade. Men den här första reaktionen brukar gå över och ni kan då tillsammans kontakta den BUP mottagning du tillhör. Då är det viktigt att nämna att du förutom ett självskadande har självmordstankar och beskriva även den ångestepisod du skriver om i ditt mejl.  Jag tycker att det vore det allra bästa att göra.

Ett annat alternativ är att du själv tar kontakt med ungdomsmottagningen i din hemkommun. Det viktigaste är att du börjar tala med någon professionell person om dina problem. Din kompis är viktig för dig men det finns en risk att ni "triggar varandra" eftersom ni båda mår dåligt. Samtal med en utomstående vuxen är avgörande. Du kan läsa även om andra möjligheter till samtal i de länkar jag bifogar här.

Det är jätteviktigt att du samlar mod och följer något av mina råd. Blygheten ska inte hindra dig i din sunda strävan att hitta hjälp. Brevet du skrev till oss och mitt svar kan du ta med och visa för dina föräldrar eller för den person du kommer att träffa. Det kan underlätta att formulera dig vid ett första möte.