Hitta en rimlig lösning

Hej! Jag lever i ett samhälle där både jag och många av mina kompisar lider av depression. Vissa säger saker som att "du lever ju ett vardagligt liv" "du ser ju ut att må jättebra" osv men när jag väl kommer hem och om en pytteliten dålig sak har hänt och jag är ensam så brister jag ut i gråt.

Jag sover ibland 12 h om jag inte måste stressa över skolan och alla läxor för jag blir så extremt trött hela tiden.

Jag kan inte säga snälla saker till mina föräldrar eller nästan någon annan t.ex. Tack för skjutsen. Jag har jättesvårt att visa tacksamhet i allmänhet.

Jag har lidit av självskadebeteende för några veckor sen men har försökt att sluta men då kommer istället självmordstankar. Jag känner att alla andra är bättre än mig och att jag inte duger. Att alla situationer jag försöker göra något rätt så blir allting fel istället. Det är som att jag gör hela min omgivning värre och att det skulle va bättre om jag inte var här. 

Oftast märker mina kompisar när jag är extra nedstämd för det är då jag inte kan spela glad. Jag säger ingenting utan bara följer efter de men kan även bli riktigt arg eller bara irriterad. De märker även de på lektionen. Jag har tydligen sett ofta förvirrad ut och vad jag själv känt så kan jag knappt koncentrera mig.

Jag vet att allt jag skrivit är väldigt flummigt men det är en engång jag har jättesvårt för att koncentrera mig och även formulera mig. Jag vet inte om ni kommer svara eller så men snälla skriv vad jag kan göra för att må bättre för jag har inte pratat nästan någonting alls med mamma om det här och vill heller inte gå in på någon behandling eftersom det känns som att jag är "onormal" eller har stora problem. Snälla hjälp mig att hitta en rimlig lösning iaf..

En tjej men grov ångest som vill ha hjälp.

BUP svarar:

Hej!

Jag tycker inte alls att det du skriver är flummigt och jag tycker att du kan formulera dina problem väl och tydligt. Du skriver om tecken på nedstämdhet och en vilsenhet just nu i ditt liv. Samtidigt visar du också att du har en inre styrka, det är en stor sak att du kunde stoppa ett självskadebeteende som bara brukar leda till ännu flera komplikationer. Bra gjort!

Men din nedstämdhet och vilsenhet hänger kvar och gör dig okoncentrerad, ibland arg och irriterad och för dina tankar till självmord. Så är det nästan alltid om man är ensam med sina funderingar. Tankarna går bara i ett cirkelresonemang. Typiskt är det också att man - som du - överdriver, övergeneraliserar sina negativa tankar om sig själv (t ex. "i alla situationer blir allt fel").

I en sådan jobbig period måste man tala med en utomstående för att kunna bryta denna cirkel. Det är extra viktig för dig för jag förstår att många i din kompiskrets brottas med liknande problem som du och ni kan "smitta varandra".

Du skriver inte när denna dystra period började och jag vet inte något närmare om din relation till dina föräldrar. Men jag tycker att det är oerhört viktigt att du börjar tala med dina föräldrar. Du behöver inte vara rädd för att du direkt måste gå i någon "behandling" om du säger någonting till mamma om hur du mår. "Behandling" kan betyda olika saker förstås. Behandling på BUP till exempel innebär ofta ett par samtal med ungdomen enskilt och några tillsammans med en eller båda föräldrarna. Dessa samtal går ut på att förstå problemens natur, orsak och tillsammans hitta nya strategier att hantera de dystra tankarna. Det är inget "onormalt" med det, det är många-många undomar som vänder sig till oss med liknande besvär.  Även ungdomsmottagningarna (umo.se) finns till för samma typ av "behandling" - alltså tala om det jobbiga och hitta vägar till bättre mående. 

Jag uppskattar speciellt din formulering att du vill hitta en "rimlig lösning". Det är det som du kan få antingen på BUP (adresser till mottagningarna finns på vår hemsida) eller på ungdomsmottagningen. Vissa vårdcentraler har också psykolog- eller kuratorsmottagning, det går bra att ringa till dit och fråga. Kanske skolkuratorn eller skolsköterskan kan hjälpa dig med samtal eller med vidare vägledning.

Det viktigaste är att du bryter den nedstämdhetsbubbla som du befinner dig i.  Jag är säker på att ingen kommer att säga till dig att det är "onormalt" att ha en period i sitt liv när man behöver stöd för att komma vidare på ett bra sätt.