Känns som en stor sten i magen

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Känner mig hela tiden ledsen inombords men jag tar mig genom varje dag med ett leende på läpparna för jag vill inte visa mig svag. Det är inte heller alltid jag vet varför jag känner som jag gör.

Brukade prata med en kurator på min skola men kände inte att det hjälpte då samtalen alltid kom tillbaka till ämnet att min pappa fick en hjärttransplantion och nästan försvann.

Det har även vart så att jag i 2-3 veckor stannat hemma från skolan ett bra antal dagar då jag bara inte haft orken att gå ditt. Vet inte vad det är för känsla men det känns som en stor sten i magen som bestämer sig för att dyka upp ibland. 

Det som jag dock tycker känns som jobbigast när det gäller skolan är den här rädslan för att göra fel eller vara fel (se ut och ha ett beteende som man inte ska).

Har även börjat få problem med minnet och min sömn, brukar ha ganska svårt för att både somna och minnas saker, vilket andra inte riktigt verkar förstå. 

På 3 år har jag inte vart med några kompisar efter skolan, bara 3-4 gånger max. Går hellre hem och lägger mig i sängen direkt och kollar netflix eller något. 

Mina föräldrar har även börjat klaga på att jag inte vill gå ner och handla eller hämta mat, men dem förstår mig inte. Jag är inte så glad för att träffa nytt folk. 

Skriver allt detta till er då jag känner att jag behöver hjälp med vad jag ska göra och jag har väldigt svårt för att snacka med mina föräldrar om det. Tacksam för svar //Tjej, 15, Helsingborg.

Tjej, 15, Helsingborg

BUP svarar:

Hej!

Du skriver så levande och insiktsfullt om hur ledsen du känner dig inombords och att du visar helt andra känslor utåt. Du vill inte visa dig svag och jag antar att de flesta omkring dig också uppfatar dig som glad och stark.  Samtidigt låter det som att du är besviken på att andra inte förstår att du har det jättekämpigt med bland annat sömnsvårigheter och minnesproblem. Och hur ska de kunna förstå hur jobbigt du har det, när du inte visar det?

Jag tänker att det måste gå åt väldigt mycket energi för dig att orka le utåt samtidigt som du går med en stor sten i magen och ständigt är ledsen. Du berättar att du gick hos en skolkurator en tid men att det inte hjälpte eftersom samtalen alltid kom tillbaks till din pappas sjukdom. Det kändes inte bra för dig och jag förstår det som att du därför slutade träffa hen. Jag är ändå övertygad om att det vore bra för dig att prata med någon om din ledsenhet och försöka förstå vad som finns i den stora sten du har i magen ibland. Då man går för mycket ensam med ledsenhet och problem så brukar det vara väldigt svårt att hitta utvägar, i stället brukar negativa tankar och känslor bli allt tyngre.

Du känner nu också själv att du behöver hjälp och det tycker jag är en mycket klok känsla som du ska lita på! Kanske kan du fundera på om det är möjligt för dig att återknyta kontakten med skolkuratorn? I mitt arbete på BUP har jag flera gånger återknutit kontakt med ungdomar som avbrutit kontakten och det har ofta till och med varit något positivt i det genom att man kunnat prata med varandra om vad som hände då kontakten bröts. Ibland är det emellertid så att den så kallade personkemin inte stämmer så bra och då är det förstås viktigt att byta terapeut. Du skulle då kunna vända dig till Ungdomsmottagningen i din kommun och be att få en samtalskontakt där. Dit kan du söka dig på egen hand. Du har också möjlighet att tillsammans med dina föräldrar söka dig till närmaste BUP-mottagning. Om du så föredrar så finns det stöd och hjälp att få på nätet. Jag skickar med en länk om dessa möjligheter.

Hoppas att mitt svar blir till någon hjälp för dig! Lycka till!