Är förtvivlad - jag vet inte var jag ska ta vägen

Hej...

Jag har mått dåligt ett bra tag nu. 5-6 år för att vara mer specifik. Jag har ätstörningar, självskadebeteende och självmordstankar som kommer i vågor. Jag kan må bra ena sekunden och sedan sköljer allt över mig igen. Jag pratade med en kurator för ca 4 år sen men var inte redo att öppna upp då, jag var bara där för att mina föräldrar ville det.

Nu har jag börjat inse att jag inte mår särskilt bra och behöver prata om det. Problemet är det att vissa saker som tynger ner mig är saker som jag inte får berätta för någon jag känner, saker inom min familj som utomstående inte bör känna till. Därför vill jag prata med någon med tystnadsplikt. Jag pratade med mamma om att jag ville ha någon att prata med och hon skickade en remiss till er, problemet är det att jag kunde inte svara på alla frågor ärligt då jag vill att hon ska tro jag mår bra då hon själv inte mår jätte bra. Sedan när jag fick svar på remissen där det stog något om att jag var helt ok kändes det piss att jag mår dåligt över saker som inte är "riktiga problem".

Efter att min bror flyttade hem till mamma på heltid (skiljda föräldrar) har pappa och hans nya fru mått jätte dåligt och jag vill inte ge dom mer problem med en unge som mår dåligt. Den tiden då jag mådde som bäst var när jag var i stallet men jag var tvungen att sluta då min familj (även om mina föräldrar inte erkänner det) har dålig ekonomi. Ridning är inte speciellt billigt... Nu är det få saker jag finner lycka i och jag märker att jag nu den senaste tiden mått sämre och sämre. Försökt ta mitt liv ett flertal gånger men misslyckats för att jag bland annat är feg.

Jag behöver någon att prata med, men vill inte att mina föräldrar ska veta allt jag säger. Försökt prata med någon i skolan men aldrig igen efter att dem bröt tystnadsplikten och misskötte sig. Alla i min närvaro vet att jag mår dåligt men ingen vet exakt hur dåligt. Nu känns det som att jag inbillar mig allt. Gjorde en lista på saker jag mådde dåligt över i ett försök att må bättre men det blev mest en deprimerande lång lista. Jag är förtvivlad, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är bara less på att må dåligt, jag vill vara okej.

Lisa

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Det blir lätt missförstånd om "tystnadsplikten". Det finns ingen tystnadsplikt mot vårdnadshavare - föräldrar. Tystnadsplikten gäller mot andra. Tvärtom är huvudregeln att vårdnadshavare har rätt till information om sina barn/ungdomar. Men ju äldre och mognare en ungdom är desto mer behöver inte informeras till föräldrarna. Men detta gäller bara om problemen inte är av allvarlig natur. Om du har självmordstankar, allvarliga ätstörningar och liknade är BUP skyldiga att informera föräldrar. Det finns vissa undantag. Du kan läsa mer om detta i länkarna som bifogas.

Så därför blir det ganska svårt att på förhand säga något om huruvida BUP kommer att informera dina föräldrar eller ej. Det beror på vilka problem du har. Men detta är också en bedömningsfråga och något du kan prata med din behandlare om. Mycket går att prata om utan att föräldrar behöver informeras. Det är inte så att BUP informerar föräldrar om allt som sägs utan det är snarare så att föräldrar har rätt att veta lite mer generellt om diagnos,behandlingen och hur det går.

Men det blir svårt att gå i behandling för allvarliga problem och hålla föräldrar utanför och låtsas vara  glad hemma. Men om man mår så dåligt som du gör varför måste du ta så mycket hänsyn? Vad får dig att tro att dina föräldrar inte skulle klara av att veta att du inte mår bra? De ville ju tidigare att du skulle prata med en kurator. Att dina föräldrar inte alltid mår bra betyder ju inte att de inte skulle tåla att höra hur du har det.

Du har försökt ta ditt liv flera gånger. Vilken tur att du inte lyckats! Om du vill ta hänsyn till dina föräldrar ska du inte försöka ta ditt liv även om du mår dåligt. De kommer antagligen bli glada att du vill ha hjälp för dina problem.

Jag tycker du ska pröva att prata med din mamma igen och berätta att du inte riktigt har sagt allt som du har problem med men att det är svårt att prata med henne om det. Då skulle du och/eller din mamma kunna ta kontakt med BUP igen och berätta som det är och önska att du kunde få ett samtal själv med en BUP-medarbetare. Sedan skulle du kunna ta upp dina farhågor och frågor du har om vad dina föräldrar kan få reda på och inte. Kanske det  går att göra så här men det är inte helt säkert. Jag tycker det är värt att pröva. Annars kan du ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor, beställa tid och vid första mötet ta upp dessa frågor om vad som dina föräldrar får veta eftersom det är så viktigt för dig.

Jag hoppas du inte ger upp för du har mått dåligt så lång tid och du skulle verkligen behöva någon att prata med. Det finns några andra saker du kan göra. Du kan ringa Bris anonymt och ta upp dina frågor igen och få råd från dem och du kan också anonymt chatta både på Bris och Tjejzonen.

Hoppas du hittar något som blir till hjälp!