Blir konstant mobbad

Hej! 

Jag är 12, snart 13 år gammal. Jag har självskadebeteende och förstår inte egentligen vad meningen med livet är. Jag kan inte sluta tänka på att om jag skulle bara försvinna så skulle det ändå inte spela någon roll eftersom att vi kommer alla att dö någon gång. Jag går runt och har panik attacker. Jag vågar inte vara nära en ända person. Jag har så mycket ångest över att jag tänker så som jag gör och det får mig att må mycket sämre. Dessutom har jag nu insett att jag är kär i en tjej. Vad blir jag nu? Jag tror inte att jag är lesbisk för att jag tror att jag kan också falla för killar. Men ändå har jag aldrig liksom "älskat" en kille. Jag blir konstant mobbad för att jag inte klär mig som en "vanlig tjej". Jag blir också retad för att ifall jag är med någon så är det med killar, då tror alla att jag är kär i den personen och jag har förlorat många som kanske kunde har blivit min vän. Det blir helt konstigt mellan mig och killarna då. Vad ska jag göra? Jag har redan bytt skola 5 gånger p.g.a. Flytt men det har varit samma sak på varje skola.

För ca. 1 år sen trodde jag att jag var bästis med en kille i min klass. Vi gjorde allt tillsammans för kanske ett halvår. Tills jag äntligen bjöd två tjejer och två killar på pizza vid en sjö. Vi hade jätte kul tills vi spelade sanning eller konka. Det var en av tjejernas tur att fråga, så hon frågade min dåvarande "bästis". Han svarade sanning. Och helt plötsligt ändrades stämningen. Hon kollade konstigt på mig och sedan på han. Hon frågade varför han hade blivit vän med mig. Och han svarade att de hade slått vad om ifall han kunde bli "vän" med mig och få reda på alla mina hemligheter. Alla började små skratta. Jag frågade om det var sant och han svarade ja, han gillade mig inte då och inte nu heller. Jag ställde mig upp och tänkte börja gå till min cykel men plötsligt ser jag hur han tar tag på mig och puttar in mig i sjön. Han stod där och skrattade medans jag grät och frös i vattnet. De tog sina cyklar började trampa iväg och då hör jag hur de ropar till mig. Tack för pizzan tönt. 

Allt detta hände på min födelsedag och ända sen dess har jag inte kunnat öppna mig för någon alls. Vad ska jag göra nu egentligen? Jag kan inte lita mig på någon, jag mår skit, jag har ingen aning om vem jag är. Jag vågar inte öppna mig för någon vuxen heller. Men jag behöver hjälp! Finns det någon sida som jag kan chatta anonymt till någon med kanske problem med att veta vem man är? Jag har seriöst ingen aning på vad jag kan göra.

Snälla svara.

Ångest, kärlek. Vem är jag?

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev som är fyllt av kloka funderingar mitt i förvirringen. Du har flera svåra saker att hantera, så det är inte ett dugg konstigt att du inte vet var du ska börja. Det är bra att du skriver, så att du kan ta steg mot att vara mindre ensam med dina tankar och hur du har det!

Det han som du kände var en nära vän till dig gjorde mot dig är vedervärdigt. Det gör ont att läsa hur han och de andra lurade in dig i en situation där de kunde öppet håna dig och vara tre mot en.
Alla som varit i din situation hade reagerat mycket starkt och lidit av händelsen efteråt, sådana saker gör en osäker och otrygg. Sådant behöver man stöd i efteråt. Det som skadade dig är reparerbart. En samtalskontakt kan innebära ett sådant läkearbete. 

Jag har som utomstående svårt att tro att han, som under ett halvårs tid umgåtts med dig på ett sätt som du uppfattade som en nära relation, gjorde det utan att tycka om dig. Men att han mot den bakgrunden sedan kunde svika dig så den där kvällen vid sjön är på ett sätt svårt att förstå. Det var elakt.
Men samtidigt vet vi inte vilken stark inverkan de andra hade på honom. Om den situationen vid sjön hände, trots att han egentligen var din vän. Jag försvarar inte hans beteende, utan jag vill att du ska veta att hans agerande inte betyder att ni egentligen inte hade en vänskap.

Det låter som att de panikattacker du lider av kan förstås utifrån den svåra situation du blev utsatt för den gången och de många mobbingsituationer du varit i.  Du har upplevt många omställningar, uppbrott, omstarter osv. i och med dina många skolbyten.
Sådant påverkar på gott och ont. Det kan på sikt göra en till en stark person med förståelse för olika perspektiv. Just nu har du många funderingar kring livet, vem du är och hur du har det. Du mår också dåligt och skulle behöva hjälp att hantera dina tankar och känslor på annat sätt än genom att skada dig. 

Att känna osäkerhet kring vem man är innebär ju oro. Oro är obehagligt och det är lätt att vilja hitta svaren kring sina frågor snabbt och komma vidare. Samtidigt är det nog inte rimligt.
Ingen trettonåring kan vara färdig med så stora livsfrågor utan den utvecklingen behöver få pågå över tid. Jag hoppas att du kan känna dig lite lugnad av att jag säger på det sättet. Dina funderingar är viktiga, men du ska inte vara ensam med dem.

Du beskriver något som många känner igen och som är ett vanligt problem - nämligen hur tjejer och killar kan umgås och andras syn på sådana relationer.
Heteronormen (alltså att heterosexualitet tas för självklart) påverkar oss oavsett vår sexuella läggning. Att du fått flytta så ofta gör ju också att du blir sedd som någon okänd -  mer än vad du hade blivit om du kunnat bo längre på samma ställe oavsett din stil, sexualitet, identitet.

Kontakta en ungdomsmottagning och berätta hur du mår och att du behöver någon att prata med.

Jag vill också tipsa om Tjejzonen som är ett forum på nätet där man kan chatta om hur man har det.

Jag tycker också att du ska kolla upp queera forum på nätet där du kan få läsa mer om hur andra har upplevt frågor kring kön och sexualitet. Ett sådant är RFSL Ungdom. Du är inte ensam.