Svårt att berätta

Hej jag är en tjej som precis fyllt 13år men går en klass över, jag gick alltså inte i förskoleklassen. Just nu mår jag inte alls bra, jag pratar med skolans kurator regelbundet men tycker att det är väldigt svårt att berätta för henne hur jag känner och tycker. Allt började under höstterminen i 6an då alla mobbade mig psykiskt och min självkänsla som redan var dålig gick ner till botten. Det är bättre nu men jag drar mig undan från klassen och har inga direkta kompisar. Jag litar inte heller på dem i klassen eftersom att det är mycket skitsnack. Jag vägrar att berätta för mina föräldrar då jag inte vill ha någon diskussion med dem trots att jag egentligen har en god relation till dem. Jag har depression och har skadat mig själv ett antal gånger genom att skära mig själv i armen så att det har blivit sår, jag vill sluta men det är svårt. Jag äter inte lunch i skolan vilket gör att jag tappar i vikt men jag tycker att det är väldigt jobbigt att gå in i matsalen och äta lunch med dem andra. Jag har ångest varje dag. Vad ska jag göra?

BUP svarar:

Hej!

Jag fick fundera ett tag vad jag ska börja med när jag svarar på ditt mejl. Låt oss göra ett försök att  nysta upp de trådar som snärjt in dig i en riktigt besvärlig situation och en rad svårigheter.

Du har börjat tidigt i vanlig skola. Det kan antas att du har varit mogen och duktig som liten. Men det är ett faktum att du alltid är yngre än de allra flesta och detta kan ha försvårat för dig att hitta kompisar. Det säger jag inte som en förklaring till allting men som en "faktor". Hur duktigt och moget ett barn än är kan det vara svårt att hävda sig bland äldre klasskamrater. 

En annan "faktor" är tveklöst att du har erfarenhet av mobbning. Och mobbning är ett gift med lång verkan för självkänslan och självbilden. Det är bra att mobbningen har upphört men den negativa påverkan - precis som du skriver -  sitter djupt och länge. Det tar tid för mobbningsoffret att växa ifrån den nedvärdering av sig själv som mobbarna orsakat. Det krävs extra mycket bekräftelse och stöd för att komma dit. 

Jag skulle gärna kunna anta att din kurator ger dig åtminstone en del av dessa bekräftelser. Men du skriver att du inte riktigt kan öppna dig i samtalen med henne och då kan hon inte heller hitta de problem som du fortfarande ältar inom dig. Jag återkommer till denna punkt.

Ytterligare en konsekvens av mobbningen kan vara att du inte kan lita på att du är accepterad och till och med uppskattad av andra och du drar dig undan. På det sättet kommer du inte ut ur den onda cirkeln som låser dig i ensamhetskänslorna. Du vet säkert att undvikandet gör att du inte ens har en chans att komma närmare någon, att se och uppleva att du möjligen inte bara är accepterad utan till och med uppskattad.

Jag påstår inte att du är det, men jag säger att undvika andra är att undvika även positiva erfarenheter. Denna cirkel måste man bryta för det leder till ännu flera problem. Du ser själv att du nu även får problem med nödvändig näring - alltså att du inte går in i matsalen där du skulle känna dig ensam, inte kunna sitta med andra.

En sådan situation kan väcka även skamkänslor och allt blir bara värre av det. Skamkänslor är ofta en grundläggande orsak till en hel del ångest. Att få upp din självkänsla och våga sätta dig till bordet bredvid andra är antagligen två viktiga nycklar till att låsa upp denna onda cirkeln du befinner dig i.
Vill du prova?
Det är kanske inte enbart "skitsnack" de håller på med även om det säkert också är en del av det.

Sedan finns det en fråga som gäller dina föräldrar. Du skriver att du har en god relation till dem, men att du inte vill tala med dem om din nedstämdhet och att du skadar dig själv - för att undvika diskussioner.
Här vill du återigen undvika något och därigenom missa möjligheten att kunna få hjälp av dem. Att se och uppleva att dina föräldrar bryr sig, att de vill att du ska må bra skulle spela en avgörande roll för dig, det är jag säker på.

Nå, det är bra att du har skrivit till oss. Det visar att du vill få hjälp, men inte riktigt vet hur du kan få den. Mitt tips är att du prövar olika vägar att öppna dörren till dina problem, så att de som har möjlighet att hjälpa dig kan göra det.

Skolkurator förstår mer om du säger mer och ni kan ha "familjeråd" hemma vad du behöver mer för stöd på hemmaplan, Eller ringa och  få samtal till exempel på BUP (mottagningarnas kontaktuppgifter finns på vår hemsida).