Kommer inte att klara det här själv

Hej!

De senaste veckorna har allt känt hopplöst och jag vet inte om jag orkar mer. Alla vänner som jag har är "fake friends", såna som jag inte kan lita på. De bara sårar och sviker mig om och om igen, även fast jag snackat med dem. De säger själva att de inte bryr sig om jag lämnar dem, men jag har ingen annan att vara med. Jag har redan försökt komma ifrån dem och hitta någon annan, men det går inte.

Det är dessutom jättemycket i skolan, mycket prov och presentationer. Inför varje prov och presentation gråter jag kvällen innan för jag är så nervös för hur det ska gå och vad andra ska tycka. Jag känner hela tiden att jag måste prestera på topp och jag är väldigt rädd för att misslyckas för då kommer alla tycka jag är dålig.

En annan grej är att en person i min klass mår dåligt. Hen pratar med mig om alla problem och allt som händer hen, vilket gör att det blir väldigt tungt för mig. Att varje dag få höra om hens självskadebeteende, hur hen har legat vaken hela natten, hur hen blir retad, det är väldigt jobbigt. Lärarna vet om allt det här men det känns jobbigt för mig att hela tiden behöva höra allt. Jag kan ju inte dra mig undan och säga något som t.ex "jag vill inte höra mer". Hen har själv sagt att hen är tacksam för att jag finns där. Men jag orkar inte höra mer.

En annan sak är att jag för några år sedan blev mobbad och utfryst. Varje dag på väg hem från skolan fick jag röstmeddeladen om hur ful jag var, hur dålig jag var, hur mycket alla hatade mig. Och de röstmeddelande finns kvar i huvudet, jag tänker på dem varje dag och jag kommer inte från dem.

Jag hatar mig själv, alla har alltid sagt till mig att jag är så ful. Dessutom ska alla hela tiden kommentera att jag är så smal och underviktig och att jag måste äta mer. Det är inte kul att hela tiden få höra om att jag misslyckas, för att jag har faktiskt försökt att äta mer och gå upp i vikt. Men det gick inte så jag gav upp. Istället äter jag nu nästan ingenting vilket gör att jag får ännu mer kommentarer.

Just nu vet jag inte om jag orkar mer. Det känns som ingen är där för mig och jag vill absolut inte berätta för mina föräldrar om hur läget är. Jag har aldrig haft en bra relation med dem utan jag går där med mitt fejkade leende och säger att allt är bra. Jag var på väg att berätta för min mentor men jag vågade inte för att jag var rädd att det skulle bli en stor grej och jag var också rädd för vad hen skulle tycka. Rädd för att hen skulle döma mig. Jag är en person som skäms otroligt mycket, det är ju mitt fel. Att jag har blivit utfryst har hänt ett flertal gånger, då är det klart att det är mitt fel, det är mig det är fel på. Jag är väldigt osäker på mig själv och har väldigt dåligt självförtroende som du kanske märker...

Jag vet att jag inte kommer att klara det här själv, då kommer det inte sluta bra. Jag har redan funderat över att ta mitt liv, det känns som den enklaste utvägen. Det känns inte längre som att jag behövs så varför ska jag lida när jag lika gärna kan försvinna.

Hjälp mig:( :( :(

BUP svarar:

Hej!

Jag förstår att du har en svår situation just nu. Dels är du stressad av rädsla att misslyckas i skolan, dels har du varit utsatt för mobbning vilket jag tänker påverkar att du blir osäker på dig själv. Dessutom har du börjat äta dåligt, vilket ju påverkar hur mycket man orkar, och du har en klasskamrat som anförtror dig mer än vad du just nu orkar med.

Jag börjar med skolprestations-stressen. Du är, vad jag förstår, ambitiös och vill vara på topp. Mitt förslag är att sätta dig ner med din mentor och säga att du är så stressad att du bara gråter och fråga hen om du kan få hjälp att prioritera och strukturera vad som är viktigast just nu. Du skriver att du haft tankar på att anförtro dig åt hen och börja prata om hur dåligt du mår. Det som hindrat dig är skamkänslor som gör att du är rädd för vad hen ska tycka om du visar att du inte bara är glad och högpresterande.

Att ha varit med om mobbning är något som ofta lämnar spår i själen och får en att, som du, tro att det är något fel på en, trots att forskning visat tydligt att vem som helst kan bli utsatt. Det kan också göra att man får svårt att våga lita på någon och svårt att visa det som är ömtåligt inuti en, eftersom man varit med om att andra sårat en och missbrukat det man sagt.

Du beskriver också att du aldrig haft bra kontakt med dina föräldrar och då låter det som att du varit helt ensam med att bära det du varit med om. Med det sagt så tänker jag att du verkligen skulle behöva någon att prata med, om det som är och det som har varit.
Eftersom du tog upp din mentor så tänker jag att hen kanske känns som en möjlighet och att du då kan prata både om skolstressen och de andra sakerna som tynger dig (mobbning, vänner, för svåra förtroenden, mat och vikt) . Om det är svårt att börja berätta kanske du skulle kunna skriva ner innan, eftersom du är bra på att beskriva skriftligt, 

Om det inte känns bra med din mentor så skulle du kunna vända dig till närmaste ungdomsmottagning .

Det finns också sajter på nätet, till exempel Tjejzonen, där kan man chatta med andra ungdomar eller ansöka om en "Storasyster" som man kan skypea med i upp till ett år.

Det viktigaste tycker jag är att du börjar prata med någon och börjar dela dina erfarenheter. Först då tänker jag att du kan se att du inte är ensam och att det inte är något fel på dig.

Ingen ska behöva klara allt själv. För tro mig - du behövs!