Min pappa har gjort saker med mig som han inte får

Hej,

Det här kommer bli jävligt komplicerat. Jo såhär ligger det till. Jag blir väldigt arg ibland, alltså riktigt extremt tokförbannad. Blir helt tokig när saker inte går som jag har tänkt. Som person är jag vanligen lugn men när jag får mina utbrott blir jag som en annan person, jag skriker och slår sönder saker. När jag säger att det är extremt så menar jag verkligen extremt, jag har blivit anmäld/dömd för misshandel, hot, skadegörelse, våld mot tjänsteman osv flera gånger. Bott på olika instutioner och så pga av allt det där. 

Anledningen till att jag skriver är för att jag tror att mina utbrott beror på att jag kanske är traumatiserad? Det började när jag var kanske 9 år och fick en adhd diagnos inte så långt efter det, men jag har aldrig känt mig "adhdig" utan det känns som att jag bara fick den pga av mina utbrott.

Mina utbrott slutade när jag var runt 16, hela det året var jag mest avtrubbad och bodde på ett slags hem och låg mest i sängen hela dagarna, fast det kanske var mest pga av alla mediciner. Jag fick börja åka hem på "test" för typ 7 månader sen och när jag kom hem hittade jag en massa gamla bilder i en låda. Det var bilder på mig och min pappa, där han gör saker med mig som han inte får, saker vuxna inte får göra mot barn. Jag tror du förstår vad jag menar. På bilderna var jag kanske mellan 3-8 år, fast jag minns ingenting av det, har inga minnen av att några sånna där saker har hänt.

Efter det där kom mina utbrott tillbaka, fick världens psykbryt i samband med det där, slog sönder hela rummet, gick ut och slog sönder en busskur, hotade alla som kom i min närhet. Polisen körde mig tillbaka till hemmet där jag slog sönder mitt rum och fick inte bo kvar där längre. Så nu bor jag hos en slags fosterfamilj, men jag åker hem till mina föräldrar varannan helg. Iofs kanske det inte är så jävla bra att jag åker hem till min pappa men men. Borde kanske säga till någon om det.

Allt detta förklarar också varför jag verkligen hatar män. Ganska konstigt egentligen för att jag är ju själv kille men ändå. Alla gånger jag blivit arg pga andra människor har det alltid varit en man som gjort mig arg och när jag skadat någon annan har det alltid varit en man. Jag blir liksom inte arg på kvinnor, inte på samma sätt iaf. Varför det inte funkat för mig med behandlingar är för att jag har haft manliga psykologer, vårdare och så och det funkar inte för mig, jag automatiskt hatar dom. Jag vill inte dra alla över kam, men det bara blir så.

Om nån skulle hjälpa mig, på riktigt alltså, kan man välja att få en kvinna, får man göra det? Jag har lvu och vet inte om det kanske är ett hinder för att ta kontakt med bup eller liknande. Eftersom jag inte har kunnat skapa "allians" med någon så är mina utbrott kvar och jag fick komma på ett eget sätt att begränsa den skada som jag gör mot andra, för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig för jag har verkligen gjort andra illa, jag är inte en snäll kille. Istället för att först slå sönder saker, börjar jag under mina utbrott slå sönder mina händer istället, för då kan jag göra mycket mindre skada eftersom det fysiskt sätt inte går att slå sönder mer saker. Även om jag inte får utbrott så jätteofta, så är dom väldigt intensiva när dom kommer. Det var väl allt från mig.

Milton

BUP svarar:

Hej!

Jag blir mycket berörd när jag läser ditt brev. Du har varit med om många svåra saker i ditt liv och jag vet att det tyvärr är så att du inte är den enda som har en sådan här berättelse inom sig. Ilska och utbrott kan komma av olika anledningar.
Du skriver att du inte vill att andra ska tycka synd om dig, att du gjort saker mot andra du har ansvar för. Samtidigt blir det din pappa utsatte dig för när du var ett litet barn en viktig orsak till ditt lidande. För att förstå din ilska och hitta nya ingångar till hur du ska kunna hantera den.
Det han gjorde mot dig var fel och inget du som barn kunde skydda dig mot. 

Att du önskar prata med en psykolog som är kvinna låter högst rimligt. Du behöver få vara i trygga miljöer tillsammans med personer som inte gör dig illa eller väcker tankar om hot.
Att män triggar otrygghetskänslor i dig är inte konstigt utifrån det du varit med om. Jag tycker absolut att du ska önska en psykologkontakt där du får prata mer om vad din pappa gjort mot dig.

Till BUP kan man gå när man är på LVU, det i sig är inte ett hinder. Kan någon stötta dig i hur du ska få träffa en psykolog? Har du en socialsekreterare eller en kontaktperson som du litar på och kan prata med om ditt behov av en ny samtalskontakt?
Du kan också själv ringa till den BUP-mottagning som finns och berätta att du har bilder av övergrepp du vill prata om och problem med utåtagerande. Det är viktigt att du inte ger upp hoppet om att kunna få bra och rätt hjälp - stå på dig om du blir ifrågasatt av personer som inte har hela bilden. Det är bara du som vet det du vet. 

Tillsammans med en samtalskontakt kan du också prata om ifall du ska träffa din pappa eller inte. Traumatiska händelser kan vara svåra att prata om - ta ett steg i taget. Det går alltid att ta en paus eller backa, bli inte skrämd utan påminn dig om att det är du som har kontrollen.

Det finns många bra psykologer som är vana vid att prata om övergrepp och de problem och lidande det medför.