En barndom fylld med hot och misshandel

Hej, jag är en kille på snart 17 år som har haft en svår uppväxt. Jag har tagit mig igenom en barndom fylld med hot, misshandel och negglekt.

Redan från ung ålder har jag blivit hotad med våld av min far. Vid situationer som triggats av skolrelaterade saker eller som konsekvens av föräldrarnas bråk. Det var inte heller konstigt om jag hamnade i mellan och blev ryckt i håret eller slagen.

I skolan levde jag också under hot. Denna gång av våld och mobbning, ibland till den grad att jag var rädd för mitt eget liv. Detta togs inte på allvar och sopades under mattan. Men efter nio långa år och 4 skolbyten så lyckades jag gå ut grundskolan.

Idag bor jag fortfarande kvar med mina föräldrar och relationen har inte förändrats. Än idag så finns bråken och hoten kvar. Men idag är jag kapabel till att skydda mig själv.

Jag har under de senaste två åren försökt ta mitt liv tre gånger, och en gång blivit inlagd på BUP för "Suicidskydd". Idag är jag diagnostiserad med PTSD, Depression och ett Självskadebeteende, samt går jag i KBT en gång i veckan.

Jag har dock inte vågat öppna upp mig angående det som hänt hemma p.g.a. att jag inte vet vad som skulle hända om de fick veta allt detta. Om socialtjänsten skulle bli inkopplade och hur mycket något sådant skulle kunna försämra mitt redan dåliga mående.

Men å andra sidan klarar jag inte av att hantera en så pass stressig vardag, där jag som ungdom inte ens kan vända mig till mina egna föräldrar. En far som kan vara väldigt aggressiv och en "hands-off" mor som inte ens vill/kan laga mat hemma.

Därför skriver jag nu till er och vill höra era åsikter. Hur borde jag göra?

Jesper

BUP svarar:

Hej Jesper!

Efter att du i ett kristallklart formulerat mejl sammanfattar din extremt svåra uppväxt med en våldsam pappa och en - som hon verkar vara - maktlös mamma vill du få våra åsikter om vad du ska/bör göra. Du har klarat av väldigt mycket och nu känner du dig kapabel att skydda dig - om jag förstår det rätt - åtminstone fysiskt. Men vardagsstressen pga fortsatt hot och bråk är svårare att hantera.

Du har fått vissa diagnoser och du får nu också behandling som jag antar fungerar på en nivå. Men det är antagligen ett stort hinder att uppnå önskade resultat fullt ut pga att du inte vågar tala ut om hur din vardag ser ut i den fortfarande aggressiva atmosfären i ditt hem.

Jag vill inte föreskriva dig vad du ska göra - du är tillräckligt mogen för att fatta dina egna beslut. Men du frågar efter synpunkter och jag vill att du överväger följande:

De flesta barn och ungdomar som lever med våld i hemmet brottas med samma dilemma som du. De vill inte vara kvar i den för dem direkt skadliga miljön, men vill inte heller skada sina föräldrar och riskera att de ställs inför domstol. För alla vet, liksom du, att våld är straffbart i allmänhet och synnerligen att använda våld mot barn. Ja, jag vill inte förneka att en anmälan till socialtjänsten kan få rättsliga konsekvenser för din pappa.

Men här kommer det viktigaste: alla vuxna är ansvariga för sina handlingar, för sitt beteende. Det är inte ditt ansvar om din far beter sig så som han gör och därför kan du inte heller ta på dig någon skuld i frågan. Om det har varit så tragiskt i ditt liv att dina föräldrar inte kunde leva upp till sin föräldraroll och ge dig en bra uppväxt då återstår bara en sak, att du nu, när du är i övre tonåren, tar ansvar för ditt eget liv och för din framtid. Det låter tufft och det är tufft. 

Det första vi alltid säger: "skydda barnet" står i första rummet. Det betyder att faran för att barnet far illa måste elimineras. Antingen genom att barnet/ungdomen flyttas från hemmet eller den som utövar våld hindras i att fortsätta orsaka skada. Det sker genom socialtjänsten. 

Det andra är att ingen behandling kan vara effektiv om de levnadsförhållanden som orsakar det psykiska lidandet förblir oförändrade. Och ingen behandling kan vara effektiv heller om behandlaren inte vet om dessa omständigheter och därför inte kan ta med dem i arbetet med patienten. Risken du tar är att din behandling bara ger något begränsat resultat, medan ditt lidande fortsätter.

Slutsatsen av ovanstående är att du ska ta upp din verklighet med din terapeut. Du tar upp vilket svårt dilemma det är för dig. Ni får möjlighet att diskutera dina obefogade skuldkänslor, ni får möjlighet att väga olika delar i problemet med alla "för och emot".

Men utan öppenhet i denna avgörande frågan är jag rädd för att det blir svårt för dig att komma vidare med ditt liv och få en fungerande vardag.