Kanske måste komma till er snart

Jag orkar inte leva längre. Livet är bara för svårt. Jag har slutat gå till skolan för jag orkar inte vara där och låtsats som om jag är precis som alla andra. Men jag måste gå tillbaka, efter lovet för annars så tror de att jag är deprimerad eller något. Vilket jag inte är. Jag har förlort allt jag brytt mig om och kvar finns bara ett stort svart hål. När jag tänker på hur allt brukade vara känns det som om minnena inte är mina. Min familj (den som jag har kvar) tittar på mig annorlunda nu. Som om jag vore  en alien. 

Folk verkar inte förstå att de inte hjälper mig. De gör allting värre. Soc var här, och jag sa att jag inte ville prata med dem fast de kom ändå. Jag tycker att de borde respektera att jag inte vill ha något med dem att göra. Mamma säger att om jag inte börjar bete mig bättre så kommer de att skicka mig till at bo med min pappa eller ett familje hem.  Det är inte mitt fel att jag blir arg på henne ibland, det är inte ens jag som börjar bråken. Hon bråkar med min bror mitt i natten (för han går och lägger sig typ 3) och det ända jag glr är att säga åt henne att hålla köften och ta diskutionen i morgon i stället. Egentligen är det nog inte så konstigt att jag inte orkar gå till skolan om jag bara sover typ 4 timmar. 

Alla behandlar mig som en jävla treåring. Som om jag vore skör och måste hanteras försiktigt för att inte spricka i tusen bitar. Efter allt så är jag nog den minst sköra personen i hela jävla världen. 

Pappa brukade låsa ute mig mitt i natten på vintern när jag inte t.ex åt maten. Eller låsa in mig på mitt rum för att jag var för högljud nör jag lekte med mina syskon. Eller ducha mig med iskallt vatten för att jag var trött på morgonen och inte ville gå upp. När jag var liten så brukade han slå mig, men han slutade. Om jag inte var helt perfekt så skrek han att jag var en jävla snorunge, idiot, efterbliven, m.m. Han brukade lyfta upp mig i armarna så jag fick blåmärken där han hade hållt mig. Mamma brukade aldrig bry sig, hon sa aldrig åt honom att sluta men ändå så beter hon sig som om hon vore den bästa mamman i hela jävla världen 

Mina syskon var inte heller så snälla mot mig. Min bror brukade alltid slå mig. Men det är inte hans fel, efter allt som pappa gjorde mot honom ör det nog inte så konstigt.

Jag kanske måste komma till er snart för mamma sa till soc att hon tror att nått är fel med mig (tack så jävla mycket mamma). Måste man prata om man är dät för jag tycker att saker bara blir värre om man tänker på dem. Fan, om jag inte pratar så tror ni väl att jag är helt jävla störd. 

Förlåt för att det blev så långt men det blev bara så. Tack för svaret.

BUP svarar:

Hej!

Vad bra att du skriver. Du beskriver en tuff situation för dig hemma. Som jag förstår det så vet du inte riktigt vad du ska ta dig till. Du vet att du behöver hjälp men vill samtidigt inte prata om hur du har det med någon, eftersom det får dig att må sämre. Du blir allt ledsnare och orkar nu inte vara i skolan.

Det är sant att det ibland först kan kännas värre när man berättar om hur man har det. En del ungdomar säger att det blir ännu verkligare då och liksom inte går att "tänka bort". Men samtidigt brukar det vara enda sättet att göra det möjligt för andra att hjälpa en. Det är den väg man behöver ta för att komma vidare.

Du beskriver att du har blivit misshandlad av din pappa under lång tid och det låter inte som att din mamma förmådde skydda dig. Nu har du och mamma det kämpigt, även om det är bråk mellan din bror och henne som så att säga får igång era bråk. När du säger att du förlorat allt, betyder det att ni en gång i tiden hade det bra som familj och att det är din familj som nu splittrats, eller är det andra saker som hänt?

 Det är inte riktigt klart för mig varför du inte ville prata med soc. Är det för att mamma säger att de kommer att skicka dig att bo hos pappa eller familjehem? Socialtjänsten är ju de som ska hjälpa barn som har det svårt hemma. För mig låter det självklart att de skulle lyssna till vad du själv önskar var du ska bo. Särskilt eftersom din pappa misshandlat både dig och din bror. Vet de om hur ni har haft det? (ibland berättar inte barn och ungdomar hur de har det hemma för att de vill skydda sina föräldrar eller är rädda för hur de ska reagera eller andra skäl, är det så för er?)

Jag vet ju inte alls allt som har hänt och händer dig, men jag förstår i alla fall att du och din bror har varit utsatta för saker som inget barn borde behöva vara med om. Och att du haft dåliga erfarenheter som gör att du är övertygad om att det inte går att be om hjälp utan att det bara känns värre.

Mitt råd är att börja med att ringa till BRIS telefonnummer 116111. Där kan du få prata med en kurator anonymt om hur du har det och vad du kan göra. Samtalet syns inte ens på telefonräkningen. 

Sist till din fråga, om du och mamma går till BUP och du inte pratar - kommer de då att tycka att du är störd?
Där tänker jag att det är många som kommer till BUP som tycker det är svårt att prata. De du kommer att träffa kommer att vara vana vid det och kommer att hjälpa dig genom att fråga på ett sätt som gör det lättare att berätta. Nej, de kommer inte att tro att du är "störd".
Sen är det alltid ditt val vad och hur mycket du vill säga, men jag tycker att du ska ta chansen och se om ni kan få hjälp för jag tror att ni kan få det. Förtroende kommer inte på en gång, men försök att ge det lite tid.

Du är inte så ensam om att ha det svårt (som det kanske känns). Det finns hjälp att få om du vågar ge någon chansen.