Allting är så svårt just nu

Hej! Jag vet inte vad jag ska börja, men allting är så så svårt just nu. Jag hatar mig själv så mycket och klarar inte av något längre. Mina föräldrar har varit i kontakt med bup tidigare, men vi har bara haft ett möte innan jag skulle utomlands. Mina föräldrar har gjort så mycket för mig, mina vänner också. Alla gör sitt bästa för att jag ska vara glad och att jag ska må bra. Men jag kan inte. Jag försöker verkligen så mycket, men jag börjar verkligen ge upp nu. Min familj och min vänner är så fantastiska, jag älskar dem så mycket. Men jag mår så himla dåligt. Jag är aldrig tillräckligt bra. Mina föräldrar är ganska besvikna på mig, jag får sämre och sämre betyg. Jag brukar aldrig vilja göra något, för jag orkar verkligen inget. Sen så vill jag verkligen lyckas och verkligen göra andra glada. Men det känns som att jag bara tynger ner exakt alla hela tiden. Jag har mått dåligt i mer än ett år och det blir bara värre och värre för varenda dag. Jag vet knappt hur det hela började, men jag mår verkligen dåligt. Mina föräldrar tycker att jag borde vara glad nu när vi är i utlandet och jag förstår dem. Jag borde vara jätte tacksam och verkligen må bra här. Men det är av mig jag mår dåligt. Det finns självklart också killar och andra problem som gör mig ledsen. Men just nu klarar jag inte mer. Jag klarar inte skola, inte att andas, inte att leva. Jag önskar jag gjorde det, men jag klarar det inte. Jag har haft självskadelsebeteende i ungefär ett år också, jag kan verkligen inte sluta. Ibland får jag så mycket panik att jag inte ens kan andas. Jag vet att jag inte kan vara högljud så att mamma eller pappa hör, så jag måste se till att jag är ensam o tyst. Jag får panik och ångestattacker hela tiden. Även så tänker jag hela tiden på självmord. Jag har försökt ta livet av mig, men jag försökte inte tillräckligt mycket. Jag vill självklart inte dö, men jag klarar inte av att leva. Jag funderar också mycket på överdos. En kväll tog jag 12 st värktabletter, de var nästan ofarliga så följderna var bara huvudvärk, magont, halsklåda, kräkningar och värker i kroppen. Men annars är jag nu helt okej. Det är så svårt att förklara vad som är felet ned mig, för jag mår dåligt av så många saker. Snälla, vet ni vad jag ska göra? För jag vet verkligen inte. Jag vill så gärna ta mitt liv, och jag önskar så mycket att alla andra runt om skulle vilja att jag dog, då hade jag kunnat göra det utan att såra någon. Alla förtjänar så mycket bättre än mig, jag är så dålig och dum och korkad. Jag förtjänar inte att leva. Jag tror inte jag klarar mer, men jag kan inte prata med varken mamma eller pappa, dem hade blivit så besvikna på att jag fortfarande mår dåligt. Mina vänner kan jag inte heller prata med. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag tror verkligen självmord är min ända utväg. Snälla snälla har ni något förslag vad jag kan göra? För jag är så vilsen nu. Ångesten blir för mycket och jag vet att jag hela tiden måste vara glad och göra bra ifrån mig, men egentligen klarar jag inte ens att andas längre. Snälla hjälp, jag kan inte fortsätta

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Ditt mejl talar sitt tydliga språk: du har stark ångest, du har en alltigenom negativ självuppfattning och du har självskadebeteende. Det står klart att du behöver hjälp i någon form. I någon form skriver jag med tanke på att du är utomlands.

Jag kan inte ens gissa vad som ligger bakom att du känner att du "aldrig" är "tillräckligt bra". För vem? Du skriver att dina föräldrar älskar dig, men du litar ändå inte på att de kan förstå dig, du tror att de skulle bara bli ännu mera besvikna på dig.

Fast de vet att du kan ha vissa problem för de har ju haft kontakt med BUP innan ni åkte iväg. Det vore kanske inte så överraskande för dem om du vågade berätta i nuläget hur otroligt dåligt du mår. På samma sätt som de sökte hjälp för dig i Sverige skulle de antagligen göra det igen utifrån de möjligheter som finns där ni bor nu.

Jag vet ingenting om din bakgrund och om ditt liv. Men jag är övertygad om att ifall en ungdom har en så pass negativt vriden självbild så finns det bakomliggande orsaker till det. Dessa måste redas ut.
De nedvärderande omdömen du fäller om dig själv ("alla förtjänar så mycket bättre än jag", "jag är dum och dålig och korkad") leder till att du blir deprimerad och får ångest men om du inte talar med någon om detta i mer detalj förblir du bara låst i dina negativa tankebanor. 

Jag tycker också som du, du är vilsen. Kanske utlandsvistelsen försvårar någonting som du hade redan här hemma. Jag tycker att du i fösta hand ska ta mod till dig och tala med dina föräldrar.
De kan först reagera med ledsenhet - kanske till och med med bestörtning - men de kommer säkert att hitta hjälp för dig så som de gjorde i Sverige. Och jag tror också att de vill gärna känna att du litar på dem när du är ärlig och ber om hjälp. Du kan kanske visa ditt mejl och mitt svar för dem, det kan underlätta att de förstår vad du upplever. 

Eftersom jag inte vet vilka möjligheter till psykologhjälp finns i det land du bor i, kan jag också rekommendera nätsidor som du kan nå oavsett var du befinner dig.

På tjejzonen.se kan du chatta med någon om dina problem.

Är dina funderingar på självmord starka kan du också kontakta självmordslinjen och chatta anonymt.

Ge inte efter för din nedstämdhet och vilsenhet! Det är så som du skriver i din inledande mening, "allting känns så svårt just nu". Det finns sådan "just nu perioder" i livet.

Men det finns hjälp att få och lämna denna period bakom sig. Försök på de vägar jag har föreslagit här.